Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Appelbom sökt persuadera såväl köpmän som
handtverkare att resa öfver, dock efter hvad det tycks utan något
egentligt resultat. Den enda person han lyckats få med sig
där utifrån var den redan omnämnde läromästaren i det dubbla
italienska bokhålleriet.
Sommaren 1649 kom Hannibal Sehested ändtligen in i
Göteborg. På en sjöresa från Kristiania till Köpenhamn, dit han
blifvit bjuden som fadder till konungens barn, lopp vinden
honom emot, hvårföre han med fru och ett mindre följe på
ett par småbåtar från Marstrand seglade in till staden, efter
att förut hafva sändt bref till Maclier med begäran, att denne
ville skaffa honom hästar och vagnar till Varberg. Detta bud
hade träffat Maclier på Partilled, där denne tillika med den
nye landshöfdingen, Ribbing, var på barnsöl hos magister
Israel (Noraeus). Med anledning häraf hade Ribbing förordnat
om den begärda skjutsen, om vakternas trädande i gevär och
lösens skjutande vid Sehesteds ankomst, samt därpå äfven
sändt stadsmajoren till honom, med tillbjudande af
landshöf-dingens tjänst, men för egen del hade denne aktat onödigt att
gå till honom. Den förnäme resande, som under natten med
sitt följe låg hos Adolf Tack, hälsades vid sitt utdragande
morgonen därpå på samma sätt med soldaternas trädande i
gevär och lösens skjutande. Detta allt efter Ribbings
berättelse, hvari det till slut heter: »ringa diskretion eller höflighet
lät han påskina, utan stolt och mäkta barsk».
Året förut hade staden gästats af en annan illuster resande,
archimandriten eller klosterföreståndaren på »Monte Sinai»,
Anastasius Commenus, som här vistades sjutton dagar. Denne
bemöttes synnerligen väl och erhöll på det näst bästa värdshuset
(Anders Wisserts härberge) mat, öl, brännvin och något franskt
vin, allt på stadens bekostnad.
* * *
Från berättelsen om den stora splittringen i rådet erinra
vi oss Axel Oxenstiernas yttrande, att burggrefven bort träda
emellan med sin auktoritet. Någon sådan ägde emellertid
som vi veta ej Daniel Lange, åtminstone ej någon personlig.
Han var en stilla, fredsälskande man, därtill sjuklig och tryckt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
