Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustruns manhaftighet framstår i sin rätta glans, som man
får höra bland annat, hur hon låter spränga dörren till
krut-kammaren, sedan höfvitsmannen undangömt både sig själf
och nyckeln, hur hon med soldathustrurnas tillhjälp stänger
vägen för fienden i porthvalfvet, låter koka luten och öser
denna på jutarna samt ger bösseskyttama anvisning på dem
de skulle sikta på. Men denna manhaftighet öfvergår till en
hög grad af grymhet, då hon låter utleda trettio fångna danskar,
som klagade öfver att på tvenne dagar ej hafva fått någon
mat, och slå dem ihjäl, dess förinnan förklarande, att hon nog
skulle ställa dem tillfreds. På samma sätt nekar hon äfven
fienden att begrafva sina döda. Hade Gud förunnat
svenskarna den lyckan att slå dem ihjäl, skulle väl dessa också kunna
begrafva dem, menar hon. På ett ställe är berättelsen
synnerligen drastisk, nämligen i skildrandet af Emerentias
sammanträffande på ett hemligt rum med höfvitsmannen för
knektarna, Sven i Ramnaklef, den hon hade anledning tro af
feghet höll sig undan. »Här är inte tid att svala sig», förklarade
hon, tagande höfvitsmannen i benen och stötande till honom,
så att han blef liggande i »sitt eget skarn».
Nästan alla våra häfdatecknare, Hallenberg, Fryxell och
Cronholm bland andra, hafva tagit denna berättelse för god.
Endast Martin Weibull har ställt sig något misstrogen,
förklarande den hafva åtskilliga drag af sägen. Och erkännas må,
att den sena framkomsten genom en ingalunda lärd eller
framstående mans försorg och den fullständiga bristen på intyg om
äktheten ej äro ägnade att ingifva tillit. Men å andra sidan
måste man medgifva, att framställningen öfverensstämmer
med Forselius’ grafskrift och kompletterar denna, samt att
tidsfärgen är dråplig. Därtill kommer, att berättelsen i ett
par — visserligen mindre väsentliga — fall bekräftas af andra
samtida uppgifter. Ty höfvitsmannen Sven i Ramnaklef är
ingen annan än den på Gullberg verkligen kommenderade
kaptenen af västgötafolket, Sven Svensson, och de sönderslagna
hästskor Cecilia omtalar förekomma såsom vi sett i Gullbergs
räkenskaper. Allt som allt tycks därför merbemälta
berättelse hafva sannolikheten för sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
