Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olik den gifta systern Gertrud, hvars äktenskapshistoria vi
förut berättat.
Ett älskeligt intryck gör äfven Helena Pr® tor ia, presidenten
Bäfverfelts första hustru, vid hvars död inte allenast svenska
utan äfven tyska och latinska skalder klagade. Och rörande
är den enkla berättelsen i personalierna, huru hon under sin
sista sjukdom fem dagar före sin död begärde till sig sin yngsta
ettåriga dotter, lade henne på sin arm, klappade henne och
sade, »min lilla Beata, min lilla Beata», liksom om hon varit
mest bekymrad om henne, det minsta och spädaste af hennes
barn.
Gå vi härifrån öfver till domböckerna för att se andra
kvinnliga förseelser än dem mot sjätte budet, så möta oss i främsta
rummet en rätt stor manhaftighet och stridslystnad i förening
naturligtvis med det oundvikliga »munbruket».
Ett storartadt exempel på manhaftighet gaf den lilla Anna
Tolsdotter, som en dag i maj månad 1647 på torget, där hon
satt och sålde bröd, utan betänkande grep en k lif och därmed
stack en drucken soldat i armen, då denne med våld ville taga
brödet ifrån henne. För detta sitt tilltag fick flickan på
underskultens andragna klagomål svara inför underrätten, som dock
här på goda skäl hällre friade än fällde. Rätten drog
nämligen i betänkande, hette det, att svarandinnan var en fattig
mans barn och öfvermaga till 10 eller 12 år gammal, samt att
hon endast för att ej mista sitt bröd skadat soldaten. Och
därför ville rätten för denna gång förskona henne från straff
samt endast ålägga henne förlikning med soldaten och
betalning af den läkarhjälp denne fått.
På kvinnlig stridslystnad kunna mångfaldiga exempel
anföras. Ett drastiskt sådant gaf knifsmeden Johan Classon
Brandts hustru — stammoder för adliga ätten Ankarcreutz,
i förbigående sagdt — då Tönnies bagares piga kom till hennes
staket och frågade, om inte en bagaren tillhörig tupp möjligen
hit förirrat sig. Jo, här hade han ga iska riktigt varit och kratsat
om allting. »Får jag tag i honom, så vrider jag nacken af
honom», tilläde smedhustrun. »Det är inte första gången I
sådant gören», svarade pigan. »Da liigst du wie eine Hure».
ljöd det från den andras läppar, och därmed slog Johan Classons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
