Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
Hans eljest blomstrande kinder hade förlorat sin
lifliga färg, tårar flöto utför dem och hans
läppar darrade af rörelse. Dock dröjde det ej länge
förrän han sansade sig och betvingade med kraft
sin själs mest brinnande önskan, hvilken kallade
honom ut på ärans och de lysande bragdernas fält.
„Du har rätt, min far", sade han sorgset,
men med fast stämma. „Mitt lif tillhör dig och
min mor, och jag skall aldrig öfvergifva er."
Vid de sista orden veknade dock hans rö&t,
och smärtan öfverväldigade honom. Hastigt
skyndade han ut i den fria naturen, fördjupade sig i
den tätaste skogen, och gaf der luft åt sin sorg
öfver de felslagna förhoppningarna.
Morbror Conrad blickade medlidsamt efter
honom, och sade efter en stund: „Pojken grämer
sig till döds, go’ vänner, om ni inte låter honom
draga åstad, dit hans hjerta pianar honom. Han
är född till soldat, säger jag er, och ni skall för
sent ångra det, om ni envisas att hålla honom
qvar."
„Men, min bror", utropade modren af smärta,
„huru kan du väl tadla oss för det, att vi vilja
behålla vårt enda barn vid lif?"
»Behålla vid lif?" brummade Conrad
förargad, „sk du pratar! Skickar ni då pojken rent
af till döden, om ni låter honom draga i fält?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
