- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
22

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

då, låt dem skratta — jag ska’ skratta jag också, när
jag väl kommer ur det här eländet!

Under tiden började han klä’ på sig med
feberaktig if ver. Det fattade beslutet friskade upp honom.
Han tog byxorna på armen och besåg dem noga, i det
han vände upp och ner på dem för att se efter att
de voro hela nedtill. I detsamma ramlade ett par
slantar ut ur den ena fickan och togo ginaste vägen under
sängen, der de först slogo emot väggen nere vid
golf-vet och sedan rullade ett litet stycke till, innan de med
skrällande klang lade sig till hvila.

-— Lösslantarne! Jaha — jag vill minnas att
jag hade ett par femöringar qvar. Hejsan! då är det
ingen nöd! Då räcker det alltid till en cigarr! Men
hur tusan skall jag få några pengar åt kärngen? Hon
behöfver dem väl, kan jag förstå! Nånå, får väl snoka
efter om jag inte har någonting att skicka till
pantlånarn — vänta litet! Jaså, det var sant, det! Först
ska’ jag väl ta’ upp slantarne ändå!

Och med dessa ord kastade han sig ner på golfvet
och kröp på alla fyra under sängen, der man
ögonblicket derpå hörde honom uppge ett rop af öfverraskning
och glädje:

— Hurra! — Det är ju silfver! Två blanka
kronor! Hvar hin har jag kommit öfver dem? Jag tyckte
precis att det var den sista jag gaf de der båda busarne
i nattl Vänta litet! Viggade jag inte en tia utaf Falk i
går afton — och sexan kostade sex kronor och så
sala-des det till mera punsch! — Jolio, så var det! Nå
hvad tusan, då är det ingen nöd! Då kan jag ju ge
kärngen en krona, och så har jag ändå att köpa mig
middag för — usch ja! går jag ner på ångköket, så
räcker det till qvällen med!

Och nu kom han fram med en silfverslant mellan
tummen och pekfingret i hvardera handen. När han
väl kom upp på två ben igen, satte han händerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free