Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansigte med vackra och starkt markerade drag. Det
enda som egentligen var, om inte just fult, så
åtminstone mindre vackert än det öfriga, var munnen, som
var bred och halföppen, med tjocka, utstående läppar,
af h vilka den nedre hängde tem ligen slappt ned och
visade de stora, hvita och breda tänderna, som hade
något rofdjursartadt och tycktes kunna krossa huru hårda
föremål som helst. Hans kropp var muskelfast och
smidig, rörlig och väl utvecklad, och när han lade till
med lien, gjorde han skår nästan en half gång till så
långa som de andra, och man såg huru muskelknippena
på armarne svälde under den af svett åtsittande
skjortärmen. De öfriga pratade af och till under arbetet,
men han sade icke ett ord. Han var i allmänhet
mycket fåmäld utaf sig, och man sade rundt om på ön, att
Johan Larsson i Mellanåker inte var god att knäcka
nötter med, i synnerhet der för att han var så inbunden,
så att en aldrig visste hvar en hade honom. Han var
en dugtig arbetare, och fadern som bara hade ett
åttondels mantal, hade inte råd att hålla sig någon annan
dräng än sonen, och behöfde det heller inte. Han
skötte om arbetet der hemma och hade ändå tid öfver
att hjelpa till på annat håll; men det var då också
bara hos farbrodern när det gälde brådska.
Sockenpratet ville låta påskina att det hade sina särskilda
skäl, och att Johan hade ett godt öga till Anders
Larssons dotter, Lotta, som han nog visste inte skulle komma
så värst barskrapad i brudstol, i fall han skulle lyckas
knipa henne. Men det visste också berätta att Anders
Larsson sjelf, och i synnerhet hans gumma inte voro
så särdeles angelägna om att slägtskapen skulle bli ändå
närmare än den var, och att en rik hemmansegareson
från fastlandet hade större utsigter att få hemföra Lotta
som hustru, än hvad den fattige kusinen kunde ha.
För mor Larsson var sjelf ifrån »storlandet», som det
hette ute på ön, och hon hade alltid tyckt att folket
der öfver var liksom litet förmer i allting, än »de der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
