Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bra hjelp af henne med arbete ibland; dels är frågan
om lif och död icke alls en så brännande fråga på
landsbygden som den är i staden, — det vill säga för den
det gäller. Landtmannen är född fatalist, han vet att
han skall dö, och om det inträffar en dag förr eller
sednare, det bekymrar han sig i sjelfva verket bra litet
om. Det oförfinade lif han för, och hans förtroliga
umgänge med naturen, der allt vexlar och der dagligen
och stundligen de uttjenade organismerna måste maka
plats åt de uppstigande och framträdande, komma
honom att se saken med nyktra och oförvillade ögon.
Icke som skulle man ej sörja äfven der, när en nära
anhörig eller en blomstrande förhoppning skördas innan
den ännu hunnit sätta frukt; jo man sörjer nog, men
man sörjer lugnare, mera resonligt än den förfinade och
öfverbildade stadsmenniskan gör det. Saknaden ger sig
merändels luft i den enkla reflexionen; »Hanses» —
eller »hennesses tid var fäll ute, kan jag tro!» och
dermed går man på nytt till sina dagliga göromål och
gör sig inga grå hår för när den stund skall inträffa
då man sjelf får utbrottsorder. Ar det en gammal far
eller mor som kolar af, så är man glad på både deras
och egna vägnar, och det heter då:
— Ja, det va’ så godt di fick dö, för di var allt
bra skrabbiga på sista ti’n — och så kunde vi allt
behöfva stuga’ sjelfva, som di satt på undantag i!
Anders Larsson tyckte likväl att så länge Fia var
på gästning hos honom, så kunde hon lata bli och kasta
sig i tockna der fasligheter för det fattades bara
att hon hade blifvit qvar, så hade de fått sitta der
med pojken sedan, och kanske fått taga upp honom,
rakt åf, efter som de andra i socknen visste att
Larssons var litet smått förmögna, något som de inte voro
så litet afundssjuka öfver. Dessutom voro hvarken
Larsson eller hustrun födda på ön, och det är ute i
skärgården ett stort gravamen mot en menniska. Och
hvad som då var alldeles säkert, — menade Larsson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
