Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
här ä’ inte den som ä’ ledsen åf sig te’ ta’ en jänta i
famn och krama’na te’ hon mister andan! Men sagt
dem att jag håller åf dem på alvare, det har jag aldrig,,
och aldrig har jag behoft’et heller, för de ha nog varit
kring mig ändå, som finger kring kålfatet! Men ser du,
Lotta, du har aldrig exmerat mig så mycket som så,
och aldrig har du sprungit efter mig hvarken på
danserna eller vid slåtterölena, och det ä’ nog allt det som
från första början har gjort att jag hållit dej för mer
än andra, hur mycket de än har krumbugtat sig och
skapat sig söta, och gjort sig te’ och vändt ut och in
på ögena när en har tagit dom i näfven.
— Men om det är så Johan, hvarför har du allri’
sagt ett ord då? — frågade Lotta slutligen med
klappande hjerta och röd om kinderna — och inte så mycket
som sett åt mej en gång, så långt jag kan minnas
te’bak’s!
— Hur vet du att jag inte sett åt dig? —
frågade Johan med halfhög och flämtande stämma, i det
han på nytt kastade sig ned bredvid henne och nu så
nära, att hon kände hans brännande andedrägt brusa
som en varm ström öfver hennes kinder och hals, —
jag har kanske sett åt dig mycket mera än du både
tror och vet, — men jag undrar just, hvad det skulle
tjena till att jag skulle sagt något? Far och mor dina
«kulle bara kommit med det, att det var för hemmanets
skull, och du sjelf, kanske hade du låtit intala dig det,
du också, fast du mycket väl borde veta att en så vacker
flicka som du hvarken behöfver ha hemman eller pengar
för att göra en pojke yr i mössan! Det ä’ bara nu
som jag vill säga dig det, för en enda gångs skull, för
att du ska’ veta hvarför jag ä’ sådan som jag är, och
att jag hade kunnat vara annorledsare, om detsinte vore
som det är, och som det fäll ska’ vara, kan jag tänka?
— Om det är sant att du håller åf mig Johan, —
svarade Lotta mödosamt, ty hon kände liksom en yrsel
af hans närhet, — så ska’ vi skiljas åt nu och så får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
