Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
understruket två gånger, så att det rigtigt föll i
ögonen och bredvid »tjugotredje» hade det fallit en
bläck-plump, som visserligen var till hälften utraderad, men
som ändå syntes tillräckligt för att från gåfvans
omhölje borttaga all stelhet och göra det hemtrefligt och
anspråkslöst.
När de rödgråtna ögonen ett ögonblick med detta
uttryck af leda och trötthet hvilat på bordet och
gåf-vorna, började gråten på nytt med fördubblad styrka
och så fortfor det en lång stund, till dess bullret af
steg hördes utanför den ena af dörrarne, som ledde till
den utanför belägna salen. Stegen voro tunga och
släpande, som af någon äldre person, klädd i tofflor eller
nedkippade skor, och vid första ljudet af dem spratt
lilla frun till i sitt soffhörn, torkade skyndsamt ögonen,
sväljde gråten så godt hon kunde, tog hastigt upp en
omviken bok som fallit ner emellan hennes rygg och
soffkudden, satte boken i hastigheten upp och ner högt
för sina ögon och tycktes fördjupad i läsning då
dörren öppnades och en äldre tjenarinna visade sig på
tröskeln.
Den inkommande var lång och tämligen fetlagd, med
okammadt, gråsprängdt hår, som var inrafsadt under
en gammal svart yllemössa, tillknuten under hakan med
ett rödt band och ett gult; framför sig hade hon ett
stort, randigt köksförkläde, fullt med mjölfläckar, och i
de degiga händerna bar hon en liten bricka med
några kringlor och en kopp öfverfull af rykande varmt
kaffe.
— Hvad är det? — frågade lilla frun otåligt,
utan att se upp ur boken, — hvarför får jag inte vara
i fred?
— Det är bara jag, lilla frun! — svarade den
inträdande med djup altröst, som hon nu likväl försökte
göra så len och så smekande som möjligt, — det är
bara jag.
Frans Hedberg: Stockholmslif.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
