- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
221

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lian for, nu är jag bara glad och lycklig för hvart steg
som för oss närmare till hvarandra!

När lilla frun kom till stationen, skilj des de som
gamla vänner, och den lilla flickan räckte sin mun att
kyssa åt »vackra moster» som hon kallade henne. Så
ville stationsinspektorn ovilkorligen skaffa lilla frun skjuts
till hemmet, men hon envisades och skulle ovilkorligen
gå — och så fick det då blifva dervid.

Det var en herrlig sommardag, himlen låg så klar
och blå öfver den grönskande jorden och lärkorna
jublade öfver fälten, fast det var långt efter midsommar,
och här och der hördes ännu en sensångare till gök
som gol i skogshultet invid vägen. Lilla frun
skyndade framåt med raska steg, och snart var hon inne
på egen mark, och såg de stora vackra åkerfälten med
sina vajande ax och de rika ängarne med sina
mång-färgade blomstertäcken. Aldrig hade de varit så vackra,
aldrig hade hon förr känt sig lyftad af en sådan
helg-dagsfrid som den som nu låg utbredd öfver naturen.

Men se der, innanför den nya gärdesgården, på
den nyupptagna åkern der vårsäden står så frodig och
tät, hvem är det väl som står der på renen invid
stättan, med ryggen utåt landsvägen ock talar med
rättaren? Jo, det är han, det är hennes Gustaf, som
inte har en aning om att hon är honom så nära.

Och med några steg är hon framme vid stättan,
nu stiger hon upp på den, nu ropar hon mycket sakta:
»Gustaf! titt ut!» Och nu vänder han sig om med
ett utrop af förvåning och glädje, med ett språng är
han framme vid stättan och nu lyfter han ned henne i
sina armar och hon slår sina händer om hans hals och
skrattar och gråter ömsom, medan han gång på gång
kysser hennes panna, kinder, mun; kysser henne så
varmt och så innerligt som han kanske aldrig gjort
sedan den första dagen han införde henne i deras
gemensamma hem.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free