- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
242

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ovanligt liten och ovanligt korpulent, och nästan rullade
sig fram i sin eleganta, frasande sidenkostym, med ett
väldigt släp som sopade upp vägens dam goda tre
alnar bakom henne. Den yngre deremot var något större,
och framför alt mycket smidigare. Lika tungt som den
gamla bogserade sig fram under ganska märkbara
stönanden, lika lätt sväfvade den unga på ett par de
vackraste små högvristade fötter fram öfver den skäligen
knaggliga vägen, och under den bredskyggiga
halmhatten lyste fram ett anlete af sällsynt fägring. Det var
egentligen den ovanliga blandningen af nordisk och
sydländsk form och färg, som gjorde det så egendomligt
och tilldragande. Det blonda, i varm gullfärg skiftande
håret, kontrasterade på ett bedårande sätt med de mörka
ögonbrynen och de långa mörka ögonhåren, under hvilka
ett par stora, drömmande ögon af äkta nordiskt blått
framblickade som en klar källa ur det djupa dunklet
af en skymmande skogsdunge. Ansigtsfärgen var
mättad af sol och hade denna dunkelt matta teint som hos
oss är så ovanlig att man nästan anser den för ett
sjukdomssymptom; men som i södern hör till det
vanligast förekommande, och ändå låg det något nordiskt
uti den skära rodnad som skimrade igenom den bruna
färgen på de runda och sammetslena kinderna.
An-sigtsovalen var söderns, men den raka, fina näsan med
sina rörliga och något öppna näsborrar tydde på norden,
medan återigen den något trotsiga munnen med den
lindrigt framskjutande öfverläppen var helt och hållet
spansk till konstruktion och uttryck.

Växten var på samma gång fyllig och smärt,
barmen spänstig och hög, rörelserna harmoniska och lätta,
och det låg ett skiftande, ombytligt behag i hela det
sätt hvarpå hon ibland lutade sig fram till sin mor,
hvars arm hon tagit under sin, ibland besvarade en
hälsning, derpå blickade framåt efter den i vagnen
sittande sjuklingen, och sedan på nytt böjde sig ned mot
modern, hvars pustande och afbrutna ord hon besvarade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free