- Project Runeberg -  Stockholmslif och skärgårdsluft. Nya berättelser /
389

(1886) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

häpnat öfver sin djerfhet, — det vill säga, jag tror
att jag kan några repliker utantill, så att om herr Alm
skulle vilja — —

— Nej, hvad säger fröken! — utbrast den unge
mannen förtjust, — kan fröken? — Ah herre Gud,
tänk om vi skulle ta’ och gå igenom ett par scener?
Nu är karlarne borta och äter middag och det fins
ingen här uppe mer än vi.

— Jo, regissören sitter derinne i sitt rum! —
svarade den unga flickan sakta, — och han som är så
rysligt noga — — nej det går inte an — och så kan
det komma någon —

— Nå ja, hvad skulle det göra?

— Jo de skulle bara göra spektakel af oss. Två
sådana nybörjare som vi repetera Romeo ecli Julia?
Jo då skulle vi väl få höra vackra historier, kan jag
tro! Nej, det är nog bäst att det får vara!

— Skulle man bry sig om sådant — menade den
unge mannen med föraktligt uttryck, — då finge man
aldrig försöka! Men det fins ett annat sätt — fortfor
han efter några ögonblick med ett gladt uttryck som om
han hade gjort ett fynd, — om bara fröken ville —

— Och hvad skulle det vara för ett sätt? —
frågade hon nyfiket, i det hon nästan utan att veta det,
lade sin hand på hans arm och såg upp till honom full
af förväntan.

— Jo, kan jag inte få komma hem till fröken och
vi går igenom de der scenerna tillsammans? — frågade
han helt enkelt och såg henne så bedjande i ögonen,

— jag får ju aldrig göra någonting och inte fröken
heller, skulle vi inte derför kunna arbeta tillsammans?

— Ack det ville jag nog så gerna, men jag tror
inte att det går an.

— Hvarför det då? Hvarför skulle det inte gå an?

-— Derför att — derför att — — vi ha’ bara ett

rum, moster och jag, och det är så litet och hon sitter
altid och syr på sin maskin och den slamrar så fasligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:44:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hfstolif/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free