Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kapellpredikanten. En skärgårdshistoria - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 KAPELLPREDIKANTEN.
»Jo du, Vicke, det är församlingen! Hon behöfver
mig uteslutande nu, det märker jag. Och det är
sannerligen inte för tidigt att jag börjar sysselsätta mig med
henne på allvar.»
»Ja men sedan... sedan...»
»Sedan?» upprepade kapellpredikanten och fäste
blicken framför sig som om det gällt ett mycket aflägset
föremål. »Sedan få vi se!»
»Ja men hur går det då med gästgifvarsysslan du,
Acke? Kom ihåg att både gubbarna och gummorna vill
ha mat hos prästen !1»
»De få nöja sig med den husmanskost jag kan skaffa
dem,» sade kapellpredikanten; »och ett kan jag lofva både
dig och dem: grannlåter kan jag inte duka upp, men
aldrig ska’ de få stenar i stället för bröd.»
Och hur kapellpredikanten höll det löftet, det visar
sig lätt, om man nu gör en utfflykt till ön där utanför
fastlandet, och det kunde nog också gifva stoff till en
historia. Det säkra är att om han också inte kunnat
utrota allt ogräs ur hveteåkern, så hafva dock både
vildsenapen och tistlarna minskats, och bofinken som hvarje
vår återvänder till sina gamla älsklingsplatser, sjunger
fortfarande sin muntra strof, som alltid slutar med det
gamla vanliga: »inte är jag ledsen precis för det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
