Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 KLOKA MAJA.
ögon, som kunde läsa tvärt igenom en människa. Inte
så länge hon orkade binda skötar och abborrnät om
vintern och plocka bär om sommaren och hösten.
Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda
backstuga på södersidan af ön, där den stod med ryggen mot
en berghäll och tittade ut öfver den långsträckta viken,
som skar in från den stora fjärden där ute och hade en
liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan.
Hon betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till
en af bönderna i Ofvanby, som led mycken smälek af
sina grannar för att han inte satte upp summan till tolf
eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt afhyste
»trollet».
»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de
rörde på den strängen; »det kunde bli dyrare än en kan
tro. Då tar jag hellre di sex och låter fem vara jämt för
rexten.»
Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr
gumma på sina modiga sju och sexti, och vidare vacker
var hon just inte att se på. Det enda som ännu var bra
på henne, voro de stålgrå ögonen, fastän de nu lågo djupt
inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och
öfverskuggades af ett par buskiga ögonbryn, som ännu voro
nästan svarta, fastän hårtestarna kring det framåtlutande
gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder och haka
voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös,
och öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars
tämligen rödlätta spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att
göra en påhälsning hos den spetsiga hakan. Och likväl
gick det en sägen på ön att kloka Maja hade varit en
lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela
den trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal
åttioåring kvar borta i Nederbyn som påstod sig minnas
när hon var den mest firade på alla lördagsdanserna; men
som gubben tidtals var alldeles slö och nästan halffjoskig,
så var det ingen som egentligen trodde honom. De som
mindes henne från hennes medelålder, påstodo att hon
var som folket var mest, och fast det fanns många gamla
gummor på ön, kunde likväl ingen af dem påminna sig
att Maja nånsin varit vacker.
Men se klok, det var hon, och Gud tröste den
syndare, som fick något obytt med henne. Den fick allt se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
