Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 KOLKA MAJA.
»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag
tänka?»
»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja
och spände sina gråa ögon i honom, hvarpå hon vek af
till sin stuga, där Olle kom emot henne med svansen i
vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i
spånbacken.
»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf
och tog ut stegen, som om han känt en kall kåre öfver
ryggen.
Kloka Maja satt utanför stugknuten i
eftermiddagssolen, när fiskar-Olles pojke kom stickande genvägen tvärs
öfver backen. Maja rensade blåbär, som hon skulle skicka
till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln
och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan
i spånhögen och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade
med ena vingen då och då.
Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först
fingrarna i munnen och såg på katten, drog sedan bort
dem igen och ropade litet tveksamt:
»Mor Maja!»
»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman
och tittade upp med handen för ögonen.
»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska’ komma te’
dom i röaste rappe’!»
»Å’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»
»Ne-ejl Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på
gälet !»
»Hvad säger du, pojke?»
»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor
Jonsson ba’ att ni skulle ta’ stöpgryta me’ er!»
»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att
jag kommer. Här har du en näfve blåbär!»
Pojken tog bären och satte af utför backen, som om
han hade haft eld efter sig.
Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka
blåbärena i korgen igen, vek ihop handduken och gick in i
stugan, mumlande för sig själf:
»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag!
Få nu se, om en kan bota’na!»
En stund därefter hade hon slagit ett huckle om
hufvudet på sig, tog en grå påse i ena handen, stödde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
