Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kloka Maja. En skärgårdshistoria - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLOKA MAJA. 107
De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde,
och Anders Jonsson mumlade för sig själf, i det han
långsamt masade efter med räfsan öfver axeln:
»Den där Magnus, den ska’ jag fäll själf sköta om
som han ä’ sjuk te’!»
Strax innan han kom fram till dungen, mötte han
den unge drängen, som varm och pustande var på
återvägen, och i förbifarten snäste han till åt honom:
»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd
för och inte för te’ kånka på kvinnfolk!»
Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på
husbonden med trotsig, nästan gäckande blick, och när denne
väl gått förbi, vände han på hufvudet och spottade efter
honom.
Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.
»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles
eldröd af förargelse.
»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt
och fortsatte sin gång. »Det vore fäll lagom underligt,
om en skulle spotta torrt här, där en inte fått i sej ett
gudslån se’n i måros!»
»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders
Jonsson och gick vidare framåt skogsdungen, där pigorna
som bäst voro sysselsatta omkring Lina, som de halfvägs
klädt af för att skaffa henne luft.
»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och
tar åf’ena kläderna!»
»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern’ ’ och
stannade.
»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga
lifvet!» skrek Karin som förut.
»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till
och slängde räfsan ifrån sig, så att några pinnar röko af.
»Det ska’ just hända mig tocke här, och det när en har
som brådast med rågen!»
»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och
säga te’ att di kommer hit med skrinda’, så en får forsla
hem’ena!» ropade Karin, som höll på att badda Linas
hutvud, hals och bröst, med vatten ur en koppartflaska.
»Äsch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade
fadern. »Ho’ kvicknar fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och
ta’ igen sig en stund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
