Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett original. Studie ur Stockholmslifvet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 ETT ORIGINAL.
kunna bli en bra hustru och det just därför att hon var
liflig och glad.
»Och allt efter som hösten och vintern led framåt,
umgingos vi allt oftare och oftare. När inte gummorna voro
tillsammans hvar dag, längtade de efter hvarandra och de
båda flickorna sprungo ut och in i våra dörrar därnere,
alldeles som de varit hemma hos sig. De kallade mor för
tant och mig för Olle, och jag sade tant åt deras mor
och vi lefde nästan som en familj tillsammans. När det
blef tidigt mörkt om kvällarna, gick jag och hämtade Lina
från hushållskolan och så hämtade vi båda tillsammans
Karla ifrån hennes pianolektion och ibland följde jag
flickorna på spektaklet, helst på operan, där vi togo oss
billiga platser på fjärde raden och där jag emellanåt
trakterade dem med en konfektpåse under mellanakterna.
Ibland när det blef ruskväder under spektaklet, bjöd jag
dem på att åka hem och då sutto de båda flickorna
bredvid hvarandra i baksätet och jag satt midt framför dem i
droskan eller släden och när den guppade till vid
ojämnheterna i gatan, så hände det att våra knän vidrörde
hvarandra, och jag visste så väl hvem som hade de mjukaste
knäna utaf dem båda och så tände jag strykstickor när vi
kommo hem och lyste dem uppför trappan och fick mig
alltid ett par handtryckningar till afsked, och dessa voro
också så olika. Den ena fast och stadig som från en god
vän, den andra mjuk och hastig och smått förtrolig, som
om den utdelats i smyg.»
»Och den smakade dig naturligtvis bäst?» frågade
Gösta Törne, medan de gingo fram förbi kyrkogården.
»Ja, så dum var jag verkligen,» svarade Olle, »och
innan vi ännu hunnit fram till julen, så ansåg jag mig
vara pin kär i lilla Karla och gick bara och funderade på
hur jag skulle kunna tala om det för henne. Men just
då inträffade också katastrofen.»
»Jaså, för fan! Det blef en katastrof!»
»Naturligtvisi Annars hade det väl blifvit något annat
resultat af, än att jag kunde gå här och sällskapa med
dig, eller också gå ut ensam, i stället för att vara ute och
vandra med hustru och barn — den ena under armen
och de andra i hälarna.»
»Olle, Olle, du måtte bestämdt ha varit värre däran,
än du kanske själf tror, eller åtminstone vill erkänna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
