Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villovägar - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228 VILLOVÄGAR.
på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i
knät, om han också aldrig tar i så mycket som en
svagdriksputell!»
Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar
lyftat upp den unga lotslärlingen från toften, där han låg,
och sedan gick tåget i sakta mak upp till fyrvaktarens
stuga, där de lade ner honom på soffan inne i kammaren,
medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den
gamla sängen och Österman och fadern hjälptes åt att
kläda af honom.
När de fått honom till sängs och Österman, mindre
bullersamt än vanligt, önskade honom god natt och
lofvade att höra om honom på morgonen, höll Olof kvar
hans hand och sade med tårar i ögonen:
»Aldrig glömmer jag hur snäll Osterman har varit
emot mig! Aldrig i lifvet!»
»Ah seså!» svarade Österman och försökte se
skämtsam ut. »Det var fäll inte för mycke’, när det va’ för
min skull du råka ut för’et! Men du ska’ ha’ tack för
en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter
ifrån stan förr, som i kväll!»
Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar
och ville säga något, men han skyndade sig hastigt ut.
utan att vilja höra på hvarken ursäkter eller tacksägelser.
När han kom utanför dörren väntade honom likväl en
bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon
fick se honom, gick hon fram emot honom och sade
innerligt, i det hon räckte fram sin tämligen stora, trofasta
hand:
»Tack, Österman! Tack för det här!»
»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg
på henne på en gång bedjande och trotsigt.
Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande
ännu ett steg, men hejdade sig hastigt, vände bort
hufvudet och sökte sakta rycka lös sin hand, i det hon
hviskade:
»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»
»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och
slog armarna om henne innan hon hann draga sig undan.
Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang
in till sin far, och när hon kom in var hon röd som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
