Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under två timmar rådde en oafbruten tystnad, och sedan
återvände Hoppande hästen, krypande lika lugnt, som han gått bort.
*»Hvad var det, höfding?»
»Det vara en rappahindian, som aldrig speja mer», sade
höf-dingen lugnt. »Han komma fram genom småskogen, men innan han
stiga upp på afsatsen, Hoppande hästen skjuta, och han icke föra
några nyheter tillbaka till sin stam.» ,
»Komma de att försöka igen, höfding?»
Hoppande hästen skakade på hufvudet. »Först taga klippan»,
sade han; »sedan de tagit hvite mäns skalper, belägra oss här.
Förstå, att vi inte kunna stanna här länge utan vatten.»
»Ni har utan tvifvel rätt, höfding; min tunga är redan som
ett stycke läder, och så snart det blir mörkt, tar jag en liten
afstickare ned till floden. Jag skulle gärna vilja tala med Harry,
men för närvarande har jag en ännu större längtan efter en dryck
vatten. Om jag trott, att vi skulle bli uppehållna här hela dagen,
skulle jag hafva tagit vattensäcken med mig.»
Tiden förflöt mycket långsamt, ehuru luften blef svalare, sedan
solen gått ned bakom den motsatta bergskedjan. Så snart
skymningen inträdt, kröp indianen åter fram till kanten af afsatsen, men
återvände snart och sade, att han funnit en plats, där de hvite
kunde stiga ned. Två eller tre gånger förklarade Jerry, att det
var tillräckligt mörkt, men höfdingen tillät dem icke att röra sig ur
fläcken. Men slutligen steg han upp och lät höra en ugglas läte,
och två minuter därefter infann sig Jagande hunden, som hela
tiden legat på post. Höfdingen visade vägen, tills de kommo till en
plats, där klippan var något söndersplittrad.
»Det är bäst, att vi gå en i sänder», sade Jerry. »Ty om
någon slinter eller stupar omkull, kunde lätt en bössa springa
af, och vi behöfva vårt bly för rappaherna och icke för
hvarandra.»
Då det blef Toms tur, fann han, att det var ett mycket svårt
ställe att stiga ned på i halfmörkret, och ett par gånger var han
nära att förlora fotfäste. Så snart alla voro nere, satte de sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
