Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ehuru det visserligen förhåller sig så, att när en trupp förföljer en
annan, har den förföljande en stor fördel på sin sida.»
»Det förstår jag ej», sade Hugh.
»Jo ser du, Lightning, alla hästar äro icke lika. Somliga kunna
springa fortare än andra. Andra kunna hålla ut längre. Några ära
bra och några mindre bra.»
»Ja visst, Tom, men sådant är jn förhållandet å ömse håll.»
»Det är sant, men, ser du, det förföljande partiet rider i den
takt, som de snabbaste hästarna kunna springa; icke de allra
snabbaste, men i den takt, som de flesta kunna hålla. De, som rida
sämre hästar, få blifva efter; de andra bry sig ej om att invänta
dem. Men med det förföljda partiet förhåller det sig alldeles
om-vändt. De måste rida i de långsammaste hästarnes takt. De kunna
ej prisgifva några af sina kamrater åt rödskinnen: de hafva beslutat
hålla ihop och strida tillsammans och, om så måste vara, dö
tillsammans. Vi ha mycket olika hästar här i vår trupp; man fick
taga, hvad som fanns, då vi gåfvo oss ut, och alls icke välja. Det
fanns en häst åt oss hvar, god eller dålig. Vi rida ej så fort, som
din häst kunde springa, men ändock skall du snart få se, att icke
alla kunna följa med, och då måste vi sakta farten.»
»Jag tänkte icke på det, Tom. Men nu inser jag, att
för-följarne hafva en omätlig fördel framför de förföljda, förutsatt
naturligtvis att de förra äro mycket öfverlägsna till antalet. Ty
om de icke äro det, kommer den stund, då de bäst beridne ej
längre kunna rida i sträck för att ej blifva underlägsna till antalet
dem de förfölja.»
Under de fem följande milen tycktes ej rödskinnen komma
närmare inpå dem.
»Kunna vi ej sakta farten litet, Steve?», frågade Jim Gattling,
»Några af hästarna börja flåsa. Det är blott sju mil kvar nu mellan
oss och kullarna. Vi borde låta dem skridta fem minuter, så att
de få hämta anden.»
Steve vände sig i sadeln och såg på hästarna. Flere började
se medtagna nt.
»Vi skola rida litet långsammare», sade han, »men endast litet.
När vi komma fram till toppen där borta, där vi ha en bättre
öfver-blick, få vi väl se, hvad vi kunna göra.»
Hästarna höllos in litet, men tillätos ej falla ur galoppen till
dess man kom till backens högsta höjd. Härifrån sluttade mar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
