Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om hantverksämbetena under medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talet fanns hvarken i Ltibeck eller Riga något vandringstvång, om ock
vandringen inom några ämbeten förutsattes eller uppmuntras. Så var
i Ltibeck fallet inom de ämbeten som tillhörde byggnadsindustrien
samt inom målar- och ylleväfvarämbetena, i Riga inom
tunnbmdar-ämbetet.
Till mästare, och därmed till fullt åtnjutande af ämbetets alla
rättigheter, upptogs i regel endast den som förut tjänat som lärling
och gesäll. Med handtverkets utbildning till större teknisk fulländning
och ämbetets ökade betydelse som förvaltningsorgan blefvo fordringarna
för mästerskaps erhållande allt flera och strängare. Det kan ej heller
nekas, att härvid ofta insmögo sig egoistiska bevekelsegrunder. Dels
önskade man, för att göra förtjänsten större, att nedpressa
medlemsantalet. Dels förefanns nog en benägenhet att gynna söner och mågar
till mästare i ämbetet på bekostnad af andra lika eller mera
yrkes-skickliga.
Den gesäll som önskade ’vinna ämbetet’ och ansåg sig därtill
berättigad skulle vid två eller tre på hvarandra följande
ämbetssamman-komster anmäla sin önskan eller som det hette ’äska (tyska: escheri)
ämbetet’. Under denna tid eller, som det jämväl ofta stadgas, under
året innan han afsåg att vinna ämbetet, skulle han förblifva i tjänst
hos en och samma mästare.1 2
Det villkor som först och främst uppställes är att den sökande
skall vara af äkta börd och i Liibeck och Riga ofta tillika, att han
skall äga tysk härkomst. Härför skulle han uppvisa sitt bördsbref
(iborthbreve).3 * * * Ofta fordras därjämte, att han skall framlägga lärobref
och tjänstebref (denstbreve), intygande att han hos en mästare lärt
yrket och att han som gesäll uppfört sig på ett tillfredsställande satt.
1 Wehrmann 121 f. Först 1553 stadgas for ett ämbete i Liibeck en
vandnngs-tid af tre år. — Stieda Schragen 108; [jfr Techen 57 f.]
Bernstensvarfvarna (paternostermakarna) i Liibeck förbjodo 1385 alldeles sma
gesäller att vandra. Yrkesskickligheten fick ej läras ut! (urk. tr. hos Wehrmann 351,
jfr 121).
2 [Techen 23.] Tiden kallades muthzeit eller muthjahr.
3 Ofta utsträckas dessa fordringar äfven till att gälla hustrurna, så att en mästare
ej fick gifta sig med en kvinna som ej var af äkta börd och tysk härkomst. an
skulle annars sätta en fläck pä ämbetets heder (Wehrmann 122). - Ingen jude kundo
under medeltiden blifva handtverkare (Roscher III7 176 n. 3).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
