Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - C. Statsförfattning och statsförvaltning - Konungariket Sveriges indelningar - D. Öfversigt af Sveriges historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Län. Areal. Befolkning. Städer.
Halmstads län, 43 110,815 Halmstad, 3,672. Laholm, 1,143.
Falkenberg, 1,014. Warberg, 2,360.
Kongsbacka, 555.
Christianstads län, 55 196,121 Christianstad, 5,594. Cimbrishamn,
1,373. Engelholm, 1,527.
Malmöhus län 40 268,664 Malmö, 15.808. Lund, 7,254. Lands-
krona, 4,833. Helsingborg, 4,473.
Ystad, 5,056. Skanör, 771.
Falsterbo, 303.
Blekinge län 25 111,255 Carlskronu, 14.513. Carlshamn, 5,214.
Sölvesborg, 1,523.
Wisby län 27 46,985 Wisby, 4,852.
Gefleborgs län 171 126,368 Gefle, 9,587. Söderhamn, 2,183. Hu-
diksvall, 2,266.
Wester-Norrlands län, 216 107,717 Hernösand, 3,103. Sundsvall, 3,661.
Jemtlands län, 435 56,041 Östersund, 1,144.
Westerbottens län 668 75,994 Umeå, 1.654. Skellefteå, 245.
Norrbottens län, 937 63,629 Piteå, 1,545. Luleå, 1,350. Hapa-
randa, 566.
». ÖFVERSIGT AF SVERIGES HISTORIA *).
Det folk, som för närvarande bebor Sverige
och bildar den äldsta bland Europas
nuvarande stater, synes, om man undantager det
ringa antal af Finnar och Lappar, som ännu
vistas inom rikets landamären, tillhöra en och
samma stam, med samma språk, gudsdyrkan
och seder. Att detta icke alltid varit
förhållandet, ligger imellertid i öppen dag, likasom
att det nuvarande Svenska folket
ursprungligen är ett folk af invandrare, som i en
aflägsen forntid inkommit i landet, undanträngt
dess fordna inbyggare och bosatt sig der med
den framgång, att det ännu efter mer än
2000 års förlopp bibehållit sin sjelfständighet
och aldrig sett sig kufvadt af främmande folk
eller behöft lyda under utlänningars välde.
Hvilka de folkstammar voro, som på detta
sätt undanträngdes af de invandrande, derom
äro fornforskarne knappast ense. Sannolikast
synes, att de tillhört den stora Keltiska
folkstam, som af de eröfrande Romarne
påträffades i vestra och nordvestra Europa, och
efter en gren af hvilken, Kymrerna eller
Cim-brerna, Jutländska halfön blifvit uppkallad
med namnet Chersonesus Cimbrica. Men
hvarifrån kommo invandrarne sjelfva? Det
vill efter alla tecken synas, som skulle deras
hemland hafva varit det stora Schytien
(Svithiod det mikla), Östra Europas vidsträckta
slätt, dit de af Asiens eröfrare undanträngda
nationerna togo sin tillflykt för att i lugn och
frihet få lefva efter förfädrens sed. Men
äfven här förunnade eröfrarne dem ingen ro.
Persernas storkonung, Darius, — så berättar
Historiens Fader, — hade beslutit att
underkufva Scytherna och bröt in i deras land med
en väldig här. De flesta Scythiska
stammarne veko, trogna sina fäders sed, undan för
eröfraren; blott en försvarade sig; det var Ge-
*) Aftryck ur ett snart utkommande större
arbete i Sveriges Statistik.
ternäs omkring Donaus utlopp, i Thrachien,
boende stam. De blefvo öfvervunna och
gjorda till trälar. Men att denna träldom icke
kunde bli långvarig i ett sådant land, är lätt
att inse. Eröfrarens här drog vidare, och
Geterna begåfvo sig ut på vandring, sökande
sig nya, af fienden oåtkomliga boningsplatser.
Längs efter Weichsel gick sannolikt tåget,
och när de vandrande hunnit till Östersjöns
strand, var vägen öfver Jutland och Danska
Öarna icke lång till det sydliga Skandinavien.
De Keltiska stammar (troligen den Nordiska
sagans Jotnar), som innehade Östersjöns
sydliga stränder och Jutland, ville väl icke
fördraga invandrarne ibland sig, utan nödsakade
dem att draga sig allt längre uppåt Norden.
Så inkommo Götarne i sydnorden. Men
kort derefter uppträder vid Mälarens
stränder. i det mellersta Sverige, en annan
Scy-thisk stam, Svearnes, som i sitt följe hade
en annan mindre folkstam, af högre anseende,
Åsarne, hvilka besörjde, deras gudstjenst och
afdömde deras tvister. Äfven detta folk, som
troligen bodde vid öfra Don, blef sannolikt
genom den Persiska eröfraren nödsakadt till
att öfvergifva sina bostäder; det ödelade sjelft
sitt land och lemnade åt eröfraren qvar
endast sin tomma tempelstad, det heliga
Asgård. Men nordvestut ställde folket sitt tåg
och kom öfver Östersjön till Mälaren, vid
hvars stränder snart en ny bosättning
uppstod med en ny leinpelstad, Sveafolkets
hufvudsäte och nationalhelgedom Uppsala. — Så
föreställa vi oss invandringssagan och
antaga, att invandringen egde rum omkring
500 eller 400 år f. Chr.
Det folk, som undanträngdes af de
invandrande stammarne, de Keltiska Jotnarne, drog
sig sannolikt först öfver fjällen inåt Norge, följdes
äfven hit af nykomlingarne och drog sig under
tidernas längd tillbaka öfver fjällen längre i
norr, kom ned till hafvet på Bottniska Vikens
vestra kust, satte sig ned der under namnet
Quener och gick derifrån öfver till den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
