Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och omtalas sedan den tiden icke mer.
Det öfvergafs sannolikt för det bättre
belägna Bohus. Dettas vigtiga läge,
såsom gränsort mot Sverige och nyckel
till Göta-elf, föranledde, att det snart
befästes allt starkare, så att det 1448
var Norges starkaste borg; enligt en
ännu bibehållen sägen skulle då hvarje
i södra Bohuslän boende mansperson,
som var öfver 15 år gammal, ditföra
ett par tillslagna gråstenar af en viss
bestämd storlek. Sedan slottet sålunda
blifvit befäst, uthärdade det tre
belägringar, den första 1502 af den
upproriska Norska allmogen under Herlof
Hydefads anförande, den andra af den
fördrifne Christian ILs trupper 1531,
och den tredje och svåraste af
Svenskarne under kriget 1 563 —1570.
Under den sistnämda belägringen blef
slottet illa tiiltvgadt af de batterier, som
blifvit uppförda på Fontinsberget, —
imellan detta berg och Nordre-elf
ligger staden Kongelf, — och var nära
att bli taget med storm den 26 Mars
1 566 ; men kommendanten Jens
Ulfstand sprängde då i luften det af
Svenskarne redan eröfrade tornet Eödatom
och räddade dermed platsen. Sedan
följde under åren 1595 och 1605
vigtiga förändringar och förbättringar i
fästningens försvarsverk, hvilka
ytterligare förbättrades af länshöfdingen Ivar
Krabbe, sedan Svenskarne under Lars
Kagg beskjutit slottet 1645. Man kar
sedan 16 58 en af Erik Dahlberg tagen
teckning af fästningen, hvars
hufvud-bvggnader bildade en fyrkant med
hörntorn med prydliga betäckningar.
Nordvestra tornet, kalladt Farshatt, var
fyrkantigt, det sydvestra, Morsmössa,
deremot rundt, och runda voro sannolikt
också de bägge tornen på östra sidan.
De mellanliggande byggnaderna voro
höga och irreguliera; ett par af dem
pryddes med trappgaflar. Midt på
vestra sidan utsprång en fyrkantig
byggnad, det s. k. Rödatorn, hvars inåt
borggården vända del innehöll
slottskyrkan. Utanverken bildade en
oregelbunden sjukant; de högsta reste sig
mot Fontinsberget och den på detta
uppskjutande klippspetsen Röda Kon,
hvarifrån fästningens inre med lätthet
kunde beskjutas, — I detta skick
befann sig Bohus, då det den 18 Mars
1658 öfverlemnades till Sveriges krona,
och den 30 i samma månad höll kon.
Carl Gustaf der sitt högtidliga intåg.
Det dröjde imellertid icke längre än
20 år, förrän Bohus slott åter blef satt
på ett prof, det hårdaste bland alla,
som det utstått. Från den 25 Maj till
den 22 Juli 1678 utstod Bohus en
belägring af Norrmännen under
Gylden-löwe och räddades derifrån endast
genom sin besättnings öfvermeuskliga
ansträngningar och riksamiralen grefve
Gust. Otto Stenbocks ankomst i nödens
stund. På slottet kommenderade öfverste
Fredrik von Börstel och öfverstlöjtnant
Carl Gustaf Fröhlich; belägringsarraéen
uppgifves till 10 à 1 6,000 man.
Enligt v. Börstels dagbok inkastade
fienden under denna belägring 2,265
bomber, 600 tvåpundiga granater, 161
eldkulor, 79 korgar med handgranater,
384 stora stenar, förutom oräkneliga
kanonkulor, hvarjemte flera minor gjorde
betydlig skada. Just som den
sammansmälta garnisonen icke visste uågon
annan råd än att uppgifva slottet på
ackord, ryckte, natten till den 19 Juli,
Stenbock öfver en pontonbrygga vid
Göteborg in på Hisingen, slog fienden
tillbaka, gick följande dagen på sex
kolonner öfver ön, följd på elfven af en
med 16 kanoner bestyckad pråm, och
stod vid middagen den 21 Juli på
Hi-singslandet midt för Bohus. Fienden
trängdes undan, och öfverstelöjtnant
Sparre gick honom så nära in på
lifvet, att han i Danskarnes egna
ap-procher sköt dubbel Svensk lösen,
hvilken med glädje besvarades från slottet.
Detta besköts visserligen ännu af
Danskarne; men redan följande dagen, den
22 Juli, upphäfde de belägringen, satte
sjelfva eld på sina läger och skyndade
till Uddevalla, fruktande att få sin
reträtt afskuren. Den räddade fästningen
var en ruin, men sattes redan samma
år i stånd, ehuru den sedermera till
ali lycka aldrig behöfdes. Folksägnen
berättar från belägringen åtskilliga drag,
som beteckna den nöd, hvari
Svenskarne befunno sig, och den ståndaktighet
de det oaktadt ådagalade.
Norrmännen trodde t. ex., att slottet skulle
nödgas gifva sig af brist på proviant;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
