Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastorat. De märkligaste näsen äro
imellertid Sotenäs, Stångenäs och Bokenäs,
belägna utmed hvarandra på mellersta
kusten och utskjutande i hafvet med
2 à 3 mils längd, inen föga bredd.
Från Stångenäs framsticker den
mils-långa udden Herrenäset; från Tanum
utskjuter Tanumsnäset, o. s. v.
Bohusläns bergsryggar sträcka sig
dels åt nordost och sydvest, dels i norr
och söder. Genom Inland stryker mot
nordost en bred bergsrygg, som börjar
på Hisingen och går inåt Dal, der ban
genom Kroppe- och Knipafjellen fortgår
åt Kölen. I norra delen af provinsen
stryka på ömse sidor om
Bullarensjöarna två fjällryggar från söder till norr,
med någon dragning åt nordvest. Den
vestra af dessa begynner på Sotenäs
och Stångenäs samt fortsättes ända till
Svinesund; den östra, som är större än
den förra, kallas gemenligen Kynnefjäll,
går inåt Norge och är på sina ställen
öfver 1 ½ mil bred. Andra
bergsryggar finnas pä gränsen mot Dal och
andra ställen. Bohusläns högsta puukt
är Björnepiken på Löfverås-fjället vid
Idefjord, omkring 600 fot öfver
hafsytan. Bland öfriga högre punkter
märkas Dragonkullen och Ejdebratta, i
vestra fjällryggen, Hundskinnskullen, på
Dal-gränsen i Sörbygden, Blåkullen, en
klippö i Hakefjord, m. fl.
Bohusläns berg bestå allmänneligen
af granitartad gneis; ren granit
förekommer i fasta berg endast i Tanums
socken på en sträcka af 3/4 mil; eljest
finnas smärre granitmassor på flera
ställen inbäddade i gneisen. På Oroust
och flera ställen i södra skärgården
bestå bergen af glimmerskiffer; tälgsten
träffas i östra Bullaren, på Tjörn o. s.
v.; berget Röda Kon vid Kongelf
består hufvudsakligast af fältspat. Krita
med flinta, icke sällan innehållande
stenvandlade echiniter, finnes sparsamt spridd
öfver södra kusten; stycken af kalksten
träffas der och hvar på bergshöjderna;
kiselbildningar förekomma i
bergspringorna, t. ex. granater i mängd på Tjörn
och Stångeuäs, de sistnämda spräckliga.
Malmgångar med jern och, som man
förmodat, koppar och silfver,
förekomma väl, men löna ej mödan af
bearbetandet. — Rullsten, Geschieben, äro
sällsynta i Bohuslän, utom på fjällen,
der de ofta äro ofantligt stora, samt i
vissa trakter af stranden. Deremot är
landet rikt på den märkvärdiga
bildning af naturen, som kallas för
Jättegrytor, deribland många sällsamt
formade, blott likasom påbörjade och
liknande inhuggna nicher; de kallas i
landet för bergkittlar. Smärre torfmossar
förekomma i kustlandet och på öarna.
Till landets största märkvärdigheter i
naturhistoriskt hänseende böra dock dess
s. k. Skalberg, i urtiden af hafvet
sammanförda ofantliga samlingar af fossila
snäckor. Sådana skalberg, som här äro
allmänna, men sällan träffas i det öf
riga Sverige, kallas Skälsandsbankar, då
snäckorna äro blandade med sand,
Skällersbankar, då de, såsom oftare är
händelsen, ligga tillsammans med lera. I
Orousts och Tjörns dalar hvilar
jordmånen till stor del på ett sådant
utbredt skällerslager; men de bekanta
Kapellbackarne vid Uddevalla, som
bestå af dylika snäcksamlingar, ligga ända
till 207 Svenska fot öfver hafvet. Till
nära nog samma höjd träffas liknande
skalberg på Sotenäs och Stångenäs; på
Wätteberget i Näsinge, af norra
Bohuslän, ligger till och med ett lager fos*
sila snäckor vid 500 fots böjd. Hafva
dessa höjder fordom varit hafsbotten,
eller har en natur-revolution
sammanhopat och uppvräkt dem? — Till en
oändligt yngre tid än dessa bankar höra de
ostron- och andra musselskal, som man
påträffar öfver allt under jordytan i
Bohusläns kustdalar, och som härleda
sig från den tid, då dessa dalar voro
fortsättningar af hafsvikarna, hvilkas
vatten genom den i Bohuslän tydligt
urskiljbara landhöjningen måst draga sig
undan. Imellertid är denna
landhöjning icke lika öfver allt; och medan
vissa punkter höja sig långsammare än
andra, finnes det sådana, som alldeles
icke höja sig. Det s. k.
Gudmunds-skäret vid Fjällbacka i Qville anses med
visshet hafva höjt sig mer än 2 fot på
ett sekel och öfver 5 fot på tre
århundraden, medan deremot punkter i
närheten af Marstrand på seklet höja sig
endast omkring 14 tum samt vissa
delar af Stångenäs och Tjörn alldeles
icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
