Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helsingborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Första gången, Helsingborgs slott
omnämnes i historien, är år 1135, då
Danska konungen Erik Emun uppehöll sig
derstädes tillika med den Norska
thron-pretendenten Harald Gille; men sedan
den tiden omtalas slottet först ett
århundrade efteråt, under kon. Erik
Plogpenning, hvars påbud om en plogskatt
väckte sådan missbelåtenhet hos
Skåningarne, att dessa under ett år 1249
utbrustet uppror i Helsingborg
belägrade konungen, som dock lyckades
öfvervinna de upproriska och till straff ålade
dem dryga böter. Uti ett 14 år
sednare åter inträffadt uppror belägrade
Skåningarne i Helsingborgs slott hertig
Albrecht af Braunschweig, som af kon.
Christopher I:s enka, Margareta
Spräng-häst, blifvit insatt till riksföreståndare,
då hon med sin minderårige son Erik,
sedan kallad Glipping, efter förlusten af
slaget vid Lohede år 1261 måste lemna
laudet. Denna gång intogs slottet, men
återkom snart i sin rättmätiga egares
händer, ty redan 1269 höll kon. Erik
här ett s. k. Dannehof, eller riksdag,
som utfärdade förbud mot yppighet i
klädsel. Men detta äldsta slott, hvilket
sagan låter vara anlagdt af kon. Frode,
deusamma, vid hvars gästabud Svenska
konungen Fjolner drunknade i vindlös
sjö, nedbrann år 1318 och hemsöktes
sedan, jemt ett sekel derefter, år 1418,
d. 30 Juli, återigen-af samma olycka,
hvilken derjemte drabbade staden, af
hvilken ingenting annat räddades än
dess kloster. Denua förstörelse gaf
anledning till stadens flyttning genom kon.
Erik af Pommern, som förlade
densamma från slottsberget närmare stranden
(14 25) och uppförde ett nytt slott, på
hvilket Christopher af Baiern afled den
5 Jan. 1448. Den enda nu
qvarstående lemningen af slottet, tornet
Kärnan, var ännu år 1 658 väl befäst med
dubbel ringmur och graf, men hade
1676 icke mindre än 4 bastioner,
försedda med grafvar, samt dertill en
ra-velin och utanverk. Ar 1680 beslöts,
att Helsingborgs fästningsverk skulle
nedrifvas, och 4 år derefter var
raseringen fulländad, dock med undantag
af Kärnan, som, 5 2 alnar högt,
afdeladt i 5 våningar och bygdt i fyrkant
med 71/2 alnar tjocka murar, ännu
qvarstår och, likasom i långliga tider,
tjenar till sjömärke. Inom slottet låg
fordom S:t Clemens’ kyrka, och från
slottshöjden har man den härligaste utsigt
öfver det blott en half mil breda
Sundet, med Helsingör och Kronborg samt
inåt Seland å ena och Skånska slätten
å andra sidan.
Bland de minnesvärda händelser, för
hvilka Helsingborgs stad varit
skåde-platseu, skola vi omnämna en och
annan, hvilken bevisar stadens fordna vigt
och anseende. Här firade t. ex. kon.
Erik Menved år 1290 sitt bröllopp med
Magnus Ladulås’ dotter Ingeborg, och
här bemedlade samma konung år 1310
den tredje förlikningen mellan sina
svågrar, konung Birger Svenske och hans
bröder, hertigarne Erik och Waldemar,
af hvilka den förre skulle återfå större
delen af Svea Rike, Norrland, Finnland,
Östergötland och Gotland, medan
hertigarne skulle innehafva det öfriga
riket; — en förlikning, hvilken dock icke
blef långvarig, utan redan 7 år derefter
slutade med »Håtuna lek» och
»Nyköpings gästabud». Redan 1318
belägrades staden af Svenska riksföreståndaren
Matts Kettilmundsson, och sannolikt var
det under denna belägring, som slottet
uppgick i lågor. Ar 1329 öfverläts
staden åt grefve Johan af Holstein, och
år 1333 kom den, tillika med hela
Skåne, Halland och Bleking, under
Svenska kronan genom den mellan konung
Magnus II och grefve Johan uppgjorda
öfverenskommelsen om dessa provinsers
inlösande mot en summa af 34,000
lödiga mark silfver, hvilken dock genom
åtskilliga andra tillägg steg till 70,000
mark. Waldemar Atterdag erkäude år
1341 i Helsingborg Svenska kronans
rätt till de sålunda vunna landskaperna
och bekräftade detta erkännande 1343;
men denna fråga blef icke desto
mindre föremål för åtskilliga möten i
Helsingborg, der s. k. »skiljemän»
sammanträdde både 1351 och 1354, medan
bägge konungarne, Waldemar och
Magnus, personligen sammanträdde
derstädes på midsommardagen det sistnämda
året. Lika slug i underhandlingar som
tapper på slagfältet, lyckades Waldemar
snart återvinna de provinser, som
Sverige för penningar förvärfvat, och fastän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
