Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjertum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkomuren, och derinne hvila
åtskilliga af friherrliga Ribbingska,
Maclean-ska och Bennetska ätterna. Vid ett
besök i denna dödens öfverfyllda
skattkammare väckes uppmärksamheten af
en ofantligt stor sarkofag af polerad
täljsten, som säges förvara stoftet af en
öfverste Maclean eller, såsom denna
slägt fordom skref sig, Maclier, samt af
ett balsameradt lik af en qvinna,
hvilken i lifstiden skall hafva varit en
18-årig fröken Maclean, död i början af
förra seklet. Detta lik, ehuru de fina,
väl proportionerade, dock insjunkna
an-letsdragen ännu bevittna sanningen af
den tradition, att de fordom tillhört
en fullständig skönhet (till och med
huden skall hafva bibehållit den hvithet,
som så sällan träffas hos balsamerade
lik), ingifver åskådaren ett vidrigare
intryck, såsom allt emot naturen, än till
och med ett förmultnadt lik. — Af
märkvärdiga personer, som vistats inom
denna socken, intages första rummet af
egarne till Ström, fältmarskalken och
kongl, rådet m. m. grefve Rutger von
Ascheberg och hans descendent, den
berömde fosterlandsvännen Rutger Maclean.
Af presterna ibogkommas i en gammal
anteckning herr Andreas, hvilken, efter
att sjelf hafva öfvergått till Lutherska
bekännelsen, med hårdhet afvisade en
flyktande katholsk biskop, som en natt
sökte herberge i hans hus. Biskopen
uttalade då en förbannelse öfver den
ogästfria presten och alla hans
likasinnade efterträdare, att de skulle afbryta
sina ben; detta upplyser samma
anteckning ock hafva gått i fullbordan
till år 1 690; — Christian Jakobsson,
hvilken blef stamfader för v. Utfallska
slägten, död 1673, och den ännu 1859
härvarande kyrkoherden, Pehr Abraham
Delin, hvilken, såsom kurator för
Göteborgska nationen i Lund, var den
förste, som fattade idéen af den
akademiska föreningen och den
verksammaste af de män, som samverkade till
denna sköna idés realiserande.
Universitetet uppdrog också enhälligt åt
Delin förrättandet af den högtidliga
invigningen af denna inrättning
Oscarsdagen 1830. Barnundervisningen
bestrides i både fast och ambulatorisk skola;
år 1859 undervisades i den förra 51
gossar och 45 flickor och i den sednare
114 gossar och 109 flickor af en
examinerad och 2 oexaminerade lärare,
biträdda af klockaren, under det 25
gossar och 31 flickor erhöllo enskild
undervisning, och 3 gossar undervisades i
allmänt läroverk; tillsammans utgjorde
skolbarnens antal 193 gossar och 185
flickor. Undantagandes kiströr, hvilka
icke äro sällsynta hvarken här eller i
Westerlanda, äro de fornlemningar, man
träffar inom Hjertums socken, icke
många ; men vid dem är fäst en viss
historisk märkvärdighet. De vigtigaste
af dem ligga på den s. k. Hjertumske,
en större mo, som utbreder sig vester
om kyrkan. Dels genom här anställda
odlingar och dels genom annan
åverkan hafva många af dem blifvit
bortförda och andra rubbade. Likväl
finnes ännu qvar en myckenhet större och
mindre grafkullar, med och utan
jordbetäckning, låga stenvårdar, många
kretsar af kullersten och tvänne stora,
fyllda cirkelfigurer samt midtibland allt
detta 2 fotangelformer, lika dem, som
träffas vid Kuseröd i Tanum, men illa
medfarna. Den ena af dessa kallas af
allmogen Jättesan, och en liten, rund
stenkrets vid ändan af ena armen
Jättesans hufvud. Härom berättas i orten
denna saga: En jättinna, som icke
kunde lida klockljudet från Hjertums kyrka,
försökte flera gånger att med stora
stenblock, dem hon framslungade med sitt
hårband, krossa ringklockan. Men då
stenarne alltid förfelade målet (ett
stenblock, liggande utanför
kyrkogårdsmuren, tros vara en af de stenar
jättin-nan hitslungat), begaf hon sig i
vredesmod åstad att kullstörta hela den
förhatliga kyrkan. När hon imellertid
hunnit fram på Hjertumske, klämtade
klockan till aftonbön, hvilket hade den
verkan på jättinnan, att hon nedföll
i död till marken och slog i fallet
hufvudet af sig. Stensättningarne tros vara
satta till minne af detta äfventyr. De
fynd af sporrar, betselstänger och
kanonkulor, med flera saker från en yngre
tid, hvilka tid efter annan blifvit
gjorda på Hjertumske, hänvisa på ett i
sednare tider här hållet slag, hvilket ock
omtalas i traditionen, med tillägg, att
de stridande voro Svenskar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
