Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julita.
Julita.
67
dan i det landet var den bästa skola för
krigsmän, och blef han snart der, såväl af konungen
som hans hofmän, mycket afhållen och viil
upptagen. Men då Svenska folkets frihet, så väl i
det andliga som verldsliga regementet, af
Sigismund och dc affälliga herrarne hotades, blef
han året före Stångebro slag henikallad. att
bistå sin höge fader mot hans och den
Evangeliska lärans fiender. Hemkommen, sattes han
till höfvidsman på Stockholms slott; men då
stadens borgare och prester öfvergåfvo hertigen,
måste han med sitt ringa manskap gifva sig
fången åt Polackarne, som lätt bemägtigade sig
den kungligt sinnade staden. Carl Gyllenhjelm
hjelptes dock af hemliga vänner på flykten,
sedan han svärtat sitt ljusa hår samt skägg och
ögonbryn och klädt sig i sjömanskläder. Så
kom han lyckligen ned till hertigdömet och de
sina. Af hertigen skickades han till
Dalkarlarne, som hade sagt, att med Carl Carlsson till
anförare ville de med trohet gå mot hertigens
fiender. Efter många hinder och svårigheter
kom Carl Carlsson lyckligt fram till Brunbäck,
der han med glädje emottogs af Dalkarlarne,
som efter Näftåget ännu lågo här samlade med
sin anförare, Mäster Elof i Leksand. Här
ankom ett ilbud från Ståugebrostriden, att
hertigen hade vunnit seger; och ingått med
konungen vänskap och förlikning. Men Carl Carlsson
hade mycken möda att ställa de oroliga
Dalkarlarne tillfreds, då de ville tåga neder och
»utrota alla förrädare». Uti Liefländska
kriget, der Gyllenhjelm var en af Carls fältherrar,
blef han fangen, då han jemte fostcrbrodern,
den unga Jacob de la Gardie, företog sig att
oförväget under tre månaders tid försvara den
förfallna borgen Wollmar mot konutf£ Sigismund
och Polska fältherren Zamoisky, ehuru eu
utländsk furste skall hafva varnande sagt: »Om
någon i mitt fädernesland åtoge sig att en
sådan nedbruten borg försvara, skulle han blifva
hängd.» De svarade: »Der muren ligger nere,
skola tappra män med sina goda svärd fästet
försvara.» — leke förr än lifsmedlen och
krigs-förråderna voro slut, uppgafs fästet, då
besätt-uidgen fick fritt aftaga; men Gyllenhjelm och
de Ja Gardie måste qvarstanna i fångenskap.
De öfverlemnades åt Wiesiolowsky, som med
hårdhet och grymhet behandlade sina fångar och
i synnerhet Gyllenhjelm, hvilken måste tillbringa
den vackraste delen af sin unga kraftulla ålder,
fjettrad med tunga jernkedjor, uti ett uselt
fängelse i den lilla staden Rava. Men om han
derunder förlorade mycket i lekamligt afseende,
så vann han dock än mer i andligt hänseende.
Han hade lärt under denna hårda skola den
högsta och vigtigaste af ali lärdom, att känna
sig sjelf, såsom det synes af hans efterlemnade
skrifter: »Fängelse-skola», »Känn dig sjelf», och
att söka den rätta trösten i umgängeisen med
Gud i bönen. Han prisar Guds Ord och
försäkrar: »Af detta hade jag min tröst, vände till
Gud ofta min röst, der jag allena dag och natt
eländig i mina bojor satt.» Han behöll också
dessa bojor som ett minne ifrån den tiden och
förde dem hem med sig, tilldess de följde
honom till hans graf, der de ännu hänga, på en
pelare vid grafkorets ingång i Strengnäs
Domkyrka. Han bekände till slut, »att nu, i 70:de
året, tröttnar min gamla kropp att akta mera
verldsens lopp, hvarför han reder sig till
hädanfärd.» Carl Carlsson Gyllenhjelm dog 1650,
älskad af Svenska folket, för sitt mannamod och sin,
i likhet med fadern, visade ömhet för bondens väl.
— Julita kungsgård lemnade Gustaf II
Adolf 1622 åt sin moder, enkedrottning
Christina. Efter hennes död 1625
erhöll artilleriöfversten M. von Wurmbrandt
detta gods till evärdelig ego för
uppfinningen af lättare artilleripiecer, de s. k.
läderkanonerna. Han var en bland de
första af Österrikiska kejserliga högadeln,
som öfvergick till Sverige; han anlade
vid Aspån ett styckebruk, nedlagdt 1662,
men hvars minne ännu lärer lefva i
åtskilliga ställens namn uppemot
Fogelsta. Julita donerades 1647 till R. K.
Paul Khevenliiiller, då han upphöjdes i
Svenskt friherrligt stånd. Paul
Khevenliiiller var född 1593 på Wehrnberg i
Kärnthen, blef kejsar Ferdinand ILs
Råd och Burg-grefve i Klagenfurth, men
måste 1629, såsom Lutheran, flytta ur
Österrikiska staterna och försälja sina
derstädes belägna gods; bodde sedan en
tid i Nürnberg, der han år 1630, då
Svenska arméen var i mycken
förlägenhet, lånade kon. Gustaf II ATlolf en gång
70,000 och en annan gång 60,000 rdr,
å hvilka summor han erhöll
konungens handskrift och kraftiga försäkran
om återbetalning, med förbannelse för
konungens descendenter, om de ej
betalade denna skuld; reste 1636 till
Sverige, för att erhålla säkerhet för sin
fordran, och fick då Julita gård och
gods, hvarest han sedan bosatte sig.
Han dog den 9 Dec. 1655 på
Stockholms slott, i Rikssalen, då han stod
och värmde sig vid spiseln, sedan han
med de öfriga Riksens Råd bivistat
kronprinsens, sedermera konung Carl XI:s
döpelseakt, *samt är begrafven jemte sin
fru, Regina Cathar. von Windisch Grätz
(† 1670 på Julita), i Österåkers kyrka.
Efter sonens, friherre Bartholomæi, död
1662 tillföll Julita svågern, den lärde
friherren, regerings-presidenten Matthias
Palbitzkv, död 1677. Reducerades från
slägten, men kom åter till densamma
genom arrende 1682 och köptes till skatte
1736. Matthias Palbitsky, fänrik vid
Södermanlands regimente, som dog här
1851, slöt ätten pi> svärdssidan och
efterlemnade godset åt sin enka, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
