Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kall.
Kall. 117
gall, dyvelsträck, björngalla och drakblod.
Apo-theket Gripen i Stockholm afsätter här ett
icke obetydligt qvantum »hjertstärkande
droppar» (vanligtvis på ’/2 stopsbuteljer), som tillika
med slagvatten och Hoffmans droppar
konsumeras i mängd, i synnerhet den sednare artikeln,
hvarmed sockerbiten genomdränkes, utgörande
denna blandning en delice för qvinnorna, hvilka
dermed traktera hvarandra, helst då de om
Söndagarne träffas på kyrkovallen. — Utom
åkerbrukare och bruksarbetare bo inom denna
socken äfven åtskilliga Lappfamiljer, som innehafva
fjälltrakten utmed Norska gränsen; se härom
Jämtlands Lappmark. Ar 1850 utgjorde Lapparne
109 själar, och har, märkvärdigt, folkökningen
stigit betydligt under sista 20 åren.
Socknens hufvudnäring är boskapsskötsel,
hvartill komma skogshandtering och åkerbruk; det
sednare så vidt klimatet tillåter. Jagt idkas icke
numer som näring, utan mer för nöje och
boskapens fredande. De s. k. nybyggarne äro bästa
akyttarne och fälla årligen 2 à 4 björnar, dem
de hvarfva, när snön fallit om hösten, och jaga
först i Mars, när skaren på snön blifvit fast
och lämplig för skidlöpning. Ungdomen
sysselsätter sig med gillring af fogel och hare samt
ekorrejagt, som af dem bedrifves med mycken
färdighet. Hagelbössor äro nästan okända, och
derigenom, att lod alltid begagnas, ha skyttarne
stor skicklighet och skjuta högst sällan bom.
Fisket, fordom en af hufvudnäringarna, idkas
nu mer endast till husbehof. Åtskilliga
kronofisken finnas. Handel på Norge idkas af flera;
dock har, sedan gränstullbevakningen i sednare
tider med mer allvar skött sina åligganden,
densamma betydligt aftagit och sträcker sig
nu mer till föga annat än torr fisk, sill och
tobak, som uppköpes i Throndhjem och Levanger,
dels för kontant, dels för spik och nubb, som
allmogen i deo angränsande socknarne tillverkar
vintertiden. Åkerbruket, som fordom, då
luren-drejerihandeln på Norge florerade, nästan helt
och hållet lemnades å sido, har, sedan denna
handel hämmats, ådragit sig en allmännare
uppmärksamhet, så att under de sednaste åren
socknen, då kopparverkets sädesimport icke
ingår i beräkningen, producerat spannmål för
eget behof. Korn är hufvudsädet, och råg odlas
betydligt. Blandsäd, ärter och potates skördas
till husbehof. Sedan åt åkerbruket nu mer egnats
den uppmärksamhet det förtjenar, har folket
insett, att gödseltillgång är ett hufvudvillkor för
dess bedrifvande. För att fylla de brister, som
höförsäljning till kopparverket, körslor o. m. d.
åstadkomma, ha många bönder gjort försök med
dyjord och brukat granris som gödningsämne
och fuunit, att detta, hopbrunnet med
spilluin-gen från ladugården, i synnerhet är passande för
den lösa sanden, som ofta har svag och icke
tillräckligt närande matjord. Såningstiden är
vanligen för korn i början af Maj och för råg
i sednare hälften af Juli. Början af September
och någon gång slutet af Augusti äro i vanliga
år tiderna för sädesgrödans inbergande.
Tröskverk finnas icke, utan begagnas mest slaga och
8. k. »stock», liknande en djupt refflad eller med
tata kuggar försedd, stympad kon, som köres
omkring logen på det utbredda sädeslagret.
Träd-, krydd- och humlegårdar finnas icke, så
vida man ej vill betrakta en och annan på
försök planterad humlerot som humlegård.
Ängarne bestå, utom å hemegorna brutna ristor
och obetydligt sjelfväxande lägder, för det mesta
af myrar och sanka röjuingsland, öfver allt
spridda i skogarna. Myrarna innehålla för det
mesta lös svampartad mylla. Deras mest
framstående gräsarter äro: Pedicularia palustris,
Pingvicula vulgaris (tät-gräs), Juncas Carex
dioica (starr), callespens, flava, alpina,
cæspi-tosa, ampullacea, Eriophorum alpinum,
capitatum, latifolium, Rubus chamæmorus, Scirpus
palustris, Arundo ostricta (piprör), Drosera
ro-tundifolia m. fl. A hemegorna växa: Poa
pra-tensis, annua, alpina, Aira cæspitosa, Festuca,
Trifolium repens m..fl.
Slåttertiden beräknas vanligen till 6 à 7
veckor; men under missgynnande väderlek
räcker höbergningen ännu längre. De
slåtterlä-genheter, der Carex-arterna äro rådande, slås
gemenligen blott hvartannat år.
Ladugårdsskötseln, som egentligen utgör hufvudnäring, är icke
ordnad efter nyare tidens method. Om
sommaren drifves boskapen till de i skogarna varande
fäbodar, dit hufvusakliga delen af befolkningen
äfveu beger sig, dels för att sköta boskapen,
dels för höbergningen. Enligt
landshöfdinge-embetets femårsberättelse 1847—51 skulle
socknen endast exportera 80 lH smör, 15 Itl. talg,
18 st. hästar, 20 kor och 15 ungnöt; en
uppgift, så måttligt tilltagen, att 1850 skrifves, att
man för att finna det rätta får höja den med
40 à 50 procent. Skogen är mer än
tillräcklig för invånarnes behof, och ehuru den i hög
grad vanvårdas, tillåter den dock med framtida
bestånd en icke obetydlig afsättning af ved,
timmer och kol för kopparverket. Skogens
återväxt torde beräknas till 90 à 110 år för
byggnadstimmer och 170 à 200 år för sågtimmer.
Betet är godt, och såsom förekommande
gräsarter må nämnas: Poa-arterna, Bartera alpina,
Melampyrum prateuse, Sonchus alpinus (med
begärlighet sökt af boskapen). Kärren äro
uppfyllda af Carices och Salices, Myrtillaccæ m.
fl. — Byggnadssättet är icke afvikande från
andra orters; husen äro rymliga, men så illa
byggda och kalla, att kölden aldrig kan
utestängas oftare än den flammande brasan höjer
temperaturen. Helgdagsrummen, sona
begagnas äro ännu ohjelpligare ombonade än
hvar-dagsstugan, och kunna alis icke bebos om
vintern. Stängselsättet är det i alla
skogsbygder vanliga.
I historiskt hänseende förekommer
ingenting af vigt, dock finnes skäl för
den förmodan, äfvensom läget af
Stick-larstad i Norge talar derför, att Olof den
Helige, med de hjelptrupper han erhöll
af Konung Anund, tågat genom Kall
och på båtar och timmerflottor färdats
uppföre vattendragen Kallsjön och
An-jen till Norge, för att bringa sina
rebelliska undersåter till lydnad, men fann
döden io slaget vid Sticklarstads kyrka
1030. Ar 1611, under den s. k.
Balzar-fejden, — berättar Hulphers i sin beskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
