Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klefva.
Klefva. 187
staden, och att den då varit mer än en bondby
torde kunna ses deraf, att, om man gräfver på
gatan, som ännu kallas Kungsgatan, finnes en
ordentligt stenlagd gata, en aln under jorden,
och en annan gata kallas Drottningatan,
hvilken nu, såsom den uslaste fädref, öfver
preci-piser och brådstörtande klippor torde kanske efter
den tidens smak varit den skönaste
promenadbana, äfven för drottningar. — Men låtom oss
nu se på nutidens beskrifning. Staden ligger
på Kinnekulles andra afsats, på skiffer- och
kalkstenslagret. Kristallklara vattenkällor,
brusande eller smygande från hällarne, skölja rätt
ofta stadens trottoirer och släcka den torftige
arbetarens törst. Äfven finnes här på söder, på
de, i de äldsta kyrkoböcker omnämnda, s. k.
malmarne, en med uthuggna hällar försedd källa,
kallad Skattkällan, der förmodligen äfven tron i
påfvedömet offrat många fyrkar, hvilka de
upp-lystare efterkommande måhäuda för längesedan
uppfiskat, så att man nu får dricka källvattnet
rent, utan fruktan att uppsluka hvarken
koppar-eller silfverslantar. Om vintern är här ödsligt
och kallt på de upphöjda hällarne, och icke stor
likhet till ali den herrlighet som blifver, då
vårsol och sommar nalkas. . . Dessa äro
drottning Kinnas höga knän, öfver hvilka den sköna
drottningen, med den breda pannan, liksom från
skyarne, leende under den mörkgröna slöjan,
blickar så vänligt ner öfver Balders hage, till
de onda och goda barnen i Klefvastaden, der de
bygga och bo och trifvas temligen väl på
drottningens gamla och breda fotablad. Men på
dessa drottningens knän, på denna upphöjda
vallskans i Balders hage, der vandrar man i
Floras herrligaste rike, i fornsagans heliga verld,
bland mångtusenåriga ruiner, som traditionen
säger, af förstörda trollslott och konuugaborgar,
ja! bland uppdukade jättebord och jättestenar på
höjderna samt förtrollade och förstenade
brudskaror i dalarne, hvilka brudskaror likväl ej
torde vara annat än gamla domaresäten,
emedan 12 à 14 st. hällar äro der uppresta.
Tvänne större sådana, som sägas varit
brudgummen och bruden, stå i jemubredd för sig sjelfva,
liksom hofverande i brudparad, nästan midt uti
vången, och den enfaldiga öfvertron är äunu
bland folket, att brudens höjda bröst ännu
kännes varmt uti vintern och dess hjerta kännes
ännu klappa midt i den hårda hällen. — På
förutnämnda vallskans 400 famnar i nordvest
från Klefvastaden, höjer sig det stora och
märkvärdiga Brattfors, ett af naturens skönaste
underverk, med förvånande höga lodräta
klippväggar, från hvars höjd åskådaren svindlande skådar
ner i afgrunden och djupet. — I denna
majestätiska, höga jättesal i hällen, som vissa tider
af året med sina skummande skyhöga vattenfall
måhända kan något liknas vid sjelfva
Trollhättan, säges också att bergtrollen i hedendomen
haft sitt sköna guldslott, och att de af en
ryttare blifvit narrade att lemna en skön
silfver-kalk till Klefva kyrka, — som ännu eger denna
enda stora silfverkalk, till öfra delen nygjord i
senare tider men nedra delen af gammalt
förträffligt arbete, der många ädla stenar synas
vara infattade. — Den tyckes räkna sin ålder
från christendomens äldsta tider och har med
upphöjda munkrunor kring foten denna inskrift:
In hoc clausura Christi lätet caro pura. Ända
till år 1846, då utflyttningarne efter skiftet voro
till större delen fullbordade, gingo från Michaeli
till midsommar nattvakter omkring byn, en sed
från forntiden, som äfven torde visa, att ett
litet frö af stadsordning funnits äfven hos
efter-kommandena. Dessa väktare blåste i lurar och
bockhorn, på detta sätt tillkännagifvande
tim-marne om natten, efter tornurets slag, först
och sist framför prestgårdens port. — Midt
framför prestgården, nere vid kyrkan, synes deu
forna stadens gamla torg, som i många
hundrade år varit förvandladt till ett stort för hela
byn inhägnadt planteland, der en god och djup
jord på skiffer- och kalkstenshälleu frambringar
de bästa kål- och rotplantor i orten.
Gräfningen af detta planteland skedde till och med år
1846 hvarje år den 5:te Maj, om ock snö och
is först måste bortföras. Precist kl. 12 på
dagen voro då alla både unga och gamla med
spade i hand på stället församlade, med foten
på spaden, afvaktande 12-slaget, då de efter
urgammal sed, upphäfde ett sådant hurrande att
det skallade i de aflägsnaste bergen. I
ögonblicket begyntes med oafbruten häftighet
gräfningen. Räfsning och vidare hyfsning -samt
fröns utsåning skedde omedelbart derefter. Allt
skulle vara färdigt inom halftimman. — Om
aftonen samma dag skulle ali ungdomen vara
församlad och dansa omkring plantlandet, som
kallades att sträcka eller räcka plantorna. De
som då föllo omkull, hade ej annat att vänta
än krokiga plantor för året, men annars
tvärtom. I gärdet vester om prestgården, finnes en
vacker och klotrund kulle, kallad Friarekulleu,
inuti konkav såsom ett saltkar och både innan
och utanför starkt beväxt med gräs. Frieriet
inom samhället tillgick här på följande sätt:
Bonddrängen nedlade sig på ena sidan af
kullens höga jemna kant och flickan på samma
sätt på andra kanten midtemot. Föräldrar och
andra vänner lågo på alla öfriga kullens
kanter, såsom glada eller enquietta åskådare. På
gifven signal började sedan det unga paret att,
eom det kallades, »tumla kiste» emot hvarandra
på kullens inre sida, ända ner till bottnen.
Kommo de med ansigtet emot hvarandra då de
stadnade, så skulle de blifva lyckliga makar, och
hade lof att tumla om med hvarandra utanför
kullen, och dans på kullens öfversta kanter
med spel, sång och drickande fortsattes sedan i
flera dagar; — men den som icke vände
ansigtet till den andra, då de stadnade på
botten, blef bortkörd med påkar och stenar och
fick aldrig fria mer. Bredvid det förut
omnämda plantlandet finnes ett gammalt minnes
märke från forntiden, bestående i ett groft
kärn-träd af furu, som påstås fordom hafva varit nära
70 alnar långt och skodt i nedra ändan med
en grof jernstång, som är nedsatt i jorden. —
Ar 1754, under den märkvärdiga onda fredagen,
nedföll detta träd och afslogs i toppen nära 30
alnar emot en ladugård, som deraf illa skadades.
Dess nuvarande längd är närmare 30 alnar, och
är det från roten till toppen på en alns
mellanstånd försedt med grofva hål, deruti fordom
pinnar varit inslagna.» Hvad som egentligen
är märkvärdigt och förtjenar att beses, är den
öfversta klefven jemte det derstädes belägna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
