Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ltiiitl.
Lund. 533
tinnar. Svartbrödraklostret vid S:t
Martins gata; S:t Petri, (se art. Kloster,
socken); Allhelgonaklostret (se art.
Hel-gona gård); S:t Jörgens hospital eller
Spetalekloster, hvarom Spetelöfslyckan
änim erinrar. Staden har äfven haft
kungs- och mynthus. Ett bland de
sällsyntare mynt, som finnas, lät Erik af
Pommern före sin afresa till Jerusalem
härstädes prägla. Det lärer likväl endast
blifvit användt till presenter och skall
derjemte vara det första guldmynt, som
blifvit slaget i Norden. De mynttecken,
som i Carl XILs tid förorsakade så
mycket ond blod i Sverige, utgingo ock
härifrån. Konung Erik Lam gjorde Lund,
der han mest vistades, till Danmarks
förnämsta stad och lät befästa densamma
med en stenmur i stället för de gamla
trämurarna. Imellertid delade Lund de
öfriga skånska städernas missöden att vara
ett föremål för krigets förödelser,
synnerligast vid bondupproren under biskop
Absalons tid, på 1170 och 80-talen, samt
under biskop Jacob Erlandssons tid
1256—57, då bönderna under de vilda
partistriderna med draget svärd förföljde
hvarandra ända fram till altaret i dom-
o
kyrkan. Ar 1331 inbröto adeln och
bönderna, förbittrade öfver den grymhet,
hvarmed de Holsteinska herrarne
fram-foro i det förpantade Skåne, likaledes i
domkyrkan, hvarest dessa samlat sig för
att öfverlägga, och nedgjorde omkring
300 af dem. Äfven af eldsvådor har .
staden i fordna tider flera gånger blifvit
hemsökt, nämligen åren 1172, 1234,
1263, 1282 och 1287. Den största
förödelsen öfvergick dock staden år 1452,
då svenska kouungen Carl VIII
Knutsson från Dahlbysidan angrep densamma
samt intog och i grund nedbrände den.
Endast några stenhus, domkyrkan och
biskopsgården, hvilken försvarades af
erkebiskop Thue eller Ture, blefvo skonade.
Från denna tid kora Lund i ett förfall,
hvarur staden först på sednare tider börjat
repa sig. Bland tilldragelser af gladare
beskaffenhet, hvartill Lund varit vittne,
raå nämnas: då Knut den Helige och
många hans efterträdare längre tider
uppehöllo sig här, eller då Waldemar
Seir 1204 och Erik Plogpenning 1241
härstädes blefvo krönta. Konung Olof,
Margarethas son, mottog 1376 på
Ly-bergs hög Skånes ständer, hvilka sedan
högtidligt hyllade honom i domkyrkan,
och Erik XIII firade härstädes 1410 sin
förmälning med engelska princessan
Phi-lippa, sedermera sä namnkunnig både
som exemplarisk maka samt såsom
svenskarnes välgörarinna och regentinna. Det
berättas, att konungen, bland annat, med
henne såsom hemgift bekom en guldstång
af 100,000 guldgyllens värde.
Staden måste ytterligare tvenne gånger
genomgå krigets förödelser och sålunda
åtminstone första gången få dyrt betala
äran att hafva gifvit namn åt tvenne
blodiga slag, hvaraf det första stod d. 7
April 1525 mellan kon. Fredrik I:s
fältherrar Johan Rantzau samt Tyge Krabbe
och en bondehär af 8,000 man under
junker Moritz’ af Oldenburg anförande, då
1,500 af dessa Severin Norrbys anhängare
stupade, 500 tillfångatogos, och af
bönderna dessutom 3,000 blefvo på platsen.
Efter slaget blefvo 60 borgare släpade
ur sjelfva domkyrkan, dit de tagit sin
tillflykt, och ihjälslagna. Det andra stod
den 4 Dec. 1676 mellan konung Carl
XI och danska konungen Christian V.
Detta märkliga slag må tillåtas oss att
omständligare anföra, och anse vi för detta
ändamål följande, hemtadt ur Rudbecks
»Sveriges städer», vara både det
nöjsammaste och sanningsenligaste hvad som
blifvit härom skrifvit.
Oaktadt de mångfaldiga olika uppgifterna
kan man antaga hvardera härens styrka till 11
à 12,000 man. En hel månad skilde endast
Lödde å de båda härarna från hvarandra, och
konung Carl, som beslutit att anfalla, dertill
föranlåten så väl af Lunds fara, som af den
nöd hären midt i vintern led, gick slutligen om
natten mellan den 3 och 4 December i ali
tysthet öfver den tillfrusna ån. Men Christian V
höll god krigstukt i sin armé, hvilken således
ej var så lätt att öfverraska. I gryningen
upptäcktes svenskarnes marsch, och danska hären
ryckte oförtöfvadt ut ur sitt läger. En ovan
syn var det i sanning att se 2 härar marschera
i sned riktning från samma sida till samma
mål, ty Helgonabacken vid Lund var, såsom en
gammal författare yttrar, »denna gång bruden,
hvarom man dansa skulle.» Mellau klockan 8
och 9 om morgonen råkade svenskarnes högra
flygel på danskarnes venstra, och de senares
öfverlägsenhet på denna punkt hotade länge att
rycka segern ur svenskarnes händer. Finnarne
drefvos på flykten, general Siegroth stupade;
men lifregimentet, anfördt af Nils Bjelke, gjorde
ett hjeltemodigt motstånd. I spetsen för 9
sqva-droner kavalleri gjorde då Carl XI ett anfall,
som kröutes af den största framgång. Danskarne
flydde och bland dem Christian V, hans broder
prins Georg och general Arensdorff. Först togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
