Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 Sala Silfvergrufva.
Sala Silfvergrufva.
uti söder och öfverstjelpt roed varp. Uti
en relation till bergs-kollegium af
bergmästaren H. Ranie af år 1711, heter
det om Salberget: »lärandes utan tvifvel,
vid året 6 eller 700, sjelfva
grufveplat-sen varit till anseende som en by, der
uti gamla Sten Stures tid varit
tingsstuga, torg, kyrka och andra publika
ställen inrättade och uppbyggda. Om
dessa bergsmän förmäla traditionen, att
de varit förmögne och fört ett yppigt
lefverne, som dock slutades genom
Finnar och Esthers härjande uti S:t Eriks
tid, så att grufarbetet på 100 års tid
icke kommit i sitt förra skick igen. De
omkring grufvan varande många
källaregropar och gamla tomteställen, nu
betäckta och öfverväxta med skog,
äfvensom bränder och kolstybben vittna om
vådeld eller fienders våldsamhet.
Konung Magnus Ladulås förklarade
silfvergrufva med alla dess revenuer och
inkomster tillhöra kronan, samt att
grufvan på kronans bekostnad skulle
hädanefter drifvas. Materialier och arbetsfolk
hafva de fordna Svea rikes konungar
blifvit föranlåtna dess undersåtare
pålägga, så att allmogen, uti de rundt
omkring belägna socknar, hafva dessa
tjenster och många materialiers
anskaffande måst prestera, som sedan för en
ordinarie skatt är allmogen vorden
an-skrifven af ved, kol, vindkörningar,
vask-körningar, årliga hästar m. m., dertill
med äro utur socknarne utmönstrade
arbetsfolk och grufdrängar, som till verkets
tjenst och handterande skulle låta sig
informeras och sedan alltjemnt till
verkets tjenst och fromma employeras». Uti
konstmästaren 01. Tryggs berättelse heter
det att år 1282 uti kon. Magnus
Ladulås’ tid förseddes verket med goda
privilegier och förmåner, då ibland andra,
biskopen i Westerås, Nicolaus Kettil
(Kellson) Albus, som år 1305 blef
ärkebiskop i Uppsala, upptagit
biskops-gruf-van. En fornsägen förmäler, att när
Jutarne eller Dansken kom in uti
landet (sannolikt under Christian II;
Jut-hylls-grufvan skall äfven fått sitt namn
af Danskar, som vid denna tid upptagit
den) skola bergsmännen hafva samlat
sina redbarheter och silfver, m. m., som
de gömt uti en grufva, hvilken hetat
Iväl Annas grufva, hvars öppning de
igentäppt och öfverhöljt med
gråbergsvarp, och som man sedan icke
återfunnit. Om denna sägen har sin riktighet,
är det förklaradt hvarföre äldre
doku-menter, just före denna tid saknas.» —
Silfvergrufvan gaf 1506: 35,266 löd. U.
silfver, då lion 1599 gaf 623 och 1607
endast 47 lödigt U. Orsaken till denna
förändring var, att tvänne länge
arbetade graffält Ilerr Stenslotten och
Sandrymningen instörtade 1571. Vid dessa
fall skola 100:tals menniskor
omkommit och grufvan ansågs allt för
äfventyrlig: man höll henne för en
mördarekula, »och man trodde sig icke
någonstädes kunna ega lycka, hvarken här
eller med andra bergverk i riket,» såsom
konung Johan III beklagar sig i ett
bref af den 7 Oktober 1588, hvari han
befaller att grufvan skulle ödeläggas.
Till följe af den fara hvarmed
bergsbruket således var förenadt, lärer arbetet
drifvits med lifstidsfångar mellan åren
1576 och 1582. Sedan grufvan och i
följd deraf äfven grufbyn under
1500-talet undergått så många vexlande öden
från rikedom till nästan brist på silfver,
riktade kon. Carl IX och särdeles
konung Gustaf Adolf sin uppmärksamhet åt
silfververkets upphjelpande. Ar 1595
blef grufvan på försök, för 3-.ne år
utarrenderad till 2:ne Liffländare, och år
1623, på 6 år till sex tyska bergsmän,
hvarefter grufvan, först år 1628, och
sedan, på 20 års arrende år 1652
öfverläts till Sala bergslag. År 1674 beslöt
konungen drifva Sala silfverbruk för
kronans räkning, men afstod derifrån 1682, då
grufvorna blefvo öfverlemnade till
bergslaget »till everdligt bruk, så länge detta
förmådde hålla dem vid makt och på
rätt bergsvis drifva desamma, oss och
kronan dock vårt regale och en fri
disposition förbehållen». Af de svåra tider,
som uppkommo genom krigsoroligheterna
under Carl XII, led äfven bergsbruket,
så att silfret icke kunde lefvereras till
kronan för den fastställda betalningen,
hvarföre den tid efter annan förhöjdes,
och Bergslaget 1720 förunnades fri
ut-myntningsrätt, som sedermera till 1738
blef prolongerad. Derpå följde såsom en
stadig reglering af 1682 års transport,
transporten af d. 9 Sept. 1741. Till
följe hvaraf äfven ett nytt kontrakt om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
