Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Skaraborgs lilit.
eller vattendelaren — inom länet af de
vatten, hvilka löpa ut åt Wettern och
Wenern — och som vid fjellknuteu öster
om Fämundsjön står omkring 4,000 fot
öfver hafvet, men sänker sig i sin
sträckning åt söder mer och mer, så att den
på sin lägsta punkt i Westergötland
endast utgör en högländt sandhed, af
ålder kallad Fägremo, som har kunnat
genomskäras af Göta kanal. Men
landryggen höjer sig åter söderut till en
höjdsträckning, som fortgår på ett
mindre afstånd från Wetterns strand, hvilken
den följer till Smålandsgränsen,
uppstigande, på vissa ställen, till 5 à 800
fot öfver hafvet och omgifvande på 3:ne
sidor en vidsträckt, af vattendrag
genomskuren, till det mesta skoglös slättbygd,
som från stranden af Wenern
långsluttande höjer sig åt söder mot den
höjdsträckning, som i vestlig rigtning utgör
gräns mot Jönköpings och Elfsborgs län.
Huvudbeståndsdelen i denna bergås är
uråldrig gneis; dock förekomma deruti
större och mindre lager och gångar af
de flesta andra mineralier, som vanligen
åtfölja den grofva nordiska gneisen,
såsom hornblendesten och skiffer, qvarts,
fältspat, hälleflinta, diorit, chloritskiffer
m. ra., samt någon gång smärre
kalk-och metallådror. På nämnda slättbygd
resa sig de märkvärdiga och från den
öfriga bergbildningen alldeles skiljaktiga
enstaka bergen: Kinnekulle, hvars klint
ligger 941 fot öfver hafvet, det med
sina utgreningar 5 mil långa
Billings-berget, det mindre Lugnåsberget samt de
båda tvillingbergen i länsgränsen mot
Elfsborgs län: Halle- och Hunneberg.
Medelhöjden af den s. k. Falan eller det
släta landet mellan bergen, som är kändt
under namnet Falbygden, beräknas
utgöra 543 fot öfver Wenern eller 680
fot öfver hafvet. Denna del är en stor
högslätt, som till följd af de
underliggande bergens natur är ytterst fruktbar,
men hvarå växtligheten återhålles af starka
vindar samt brist på emot dem
skyddande skog. Trakten mot Wettern,
sydvest från staden Hjo är den för sin
fruktbarhet s. k. Guldkroken. Jordmånen
eller dammjorden på ömse sidor om den
förut omnämnda vattendelaren består till
större delen af sand med blott färre
fällningar af lerjord; men mot vester
vi.
Skaraborgs la». 121
tilltager lerjorden mer och mer, så att
den, med färre mellanliggande sandlager,
kan anses utgöra betydligaste delen af
jordmånen inom länets vestra delar.
Lerjorden med behörig skötsel har i
allmänhet visat sig fruktbar; med undantag
af de sandigaste trakterna af Wartofta
härads södra del samt det nordligaste
af Tiveden, synes man af länets öfriga
jordmån kunna förvänta, att, i den mån
idoghet, i förening med kunskap om
jordens rätta behandling, vinner insteg bland
inbyggarne, länet skall komma att med
tiden uppnå en fördelaktig kultur samt
ökadt välstånd.
Sjöarne Skagern (232 fot), Unden
(393,g fot), Wiken (308,6 fot) och Örlen
(334 fot) öfver hafvet, äro belägna i
höjdsträckningen. Förnämsta
vattendragen äro Tidan, Osån, Lida-ån samt
Nossa-ån eller Nossan. Bland de många mindre
vattendrag, hvaraf länet i öfrigt
genomskäres, förtjenar särskildt anmärkas den
samling af små sjöar, till ett antal af
några och trettio, som med sina leende,
löfrika stränder göra trakten norr om
Hornborgasjön till en af de skönaste i
länet. Sjön Wristulf v en har sitt utlopp
i Wenern genom en mindre å, kallad
Wedums-ån, om hvars sänkning fråga
varit väckt till vinnande för odling af
omkring 1,000 tid utmärkt god jord.
Bland länets flera och stora mossfält äro
de stprsta: Stenumsmossen, Sjögeråsmossen
och Fredsbergsmossen, den sednare vid
sjön Ymsen.
Länets hela befolkning uppgick år
1863 till 231,364 pensoner; sedan år
1860 hade folkmängden ökats med c:a
11,000 och mellan 1850—55 med c:a
10,000, mellan 1838 och 48: 20,000
personer. Af 1860 års folkmängd, 219,233,
voro 117,800 fria från mantalspenningar.
Folket har allmänna omdömet om
sig att vara flitigt och fredligt; dock
röjer sig märkbar skilnad mellan
skogs-och slättbygdens invånare. Under det
man hos den förre oftare träffar den
egentliga idogheten i förening med
snygghet och ordning i husgeråd och klädsel,
händer ej sällan, att slöhet och liknöjdhet
träffas hos den sednare. Genom att de
förut varande stora byarne till största
delen blifvit skiftade, framträda dock
arbetsamhet, flit och omtanke för fram-
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
