Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sölvitsborg.
Solvitsborg. 475
till 415,800 rdr, hvartill komma 31,000
rdr for annan än jordbruksfastighet.
Socknen beboddes 1805 af 516, 1860 af
597 och 1863 af 508 personer enligt
mantalslängden, 553 efter pastors
uppgift. Roteringen är 10 båtsmän.
Församlingen nyttjar stadens kyrka.
Bränvinsbränning utgör en af
socknens hufvudnäringar. — Ilär finnes en
helsobrunn, nära staden, med
ändamålsenligt badhus och vidsträckta
promenader. I »Stentoften» på slottets egor har
stått en i historiskt afseende dvrbar
min-nesvård, eu runsten med s. k. urnordiska
runor, men som nyligen blifvit förflyttad
till vapenhuset i stadens kyrka.
Af gårdar märkas Slottet, 23/4
skattesäteri ; V4 skatte-säteri Hanö, 3/8 skatte
Sissebäck ; byar äro Solve och Ynde.
Sölvitsborg. Urgammal sjö- och
stapelstad i Blekinge län, vid en vik af
Östersjön, nära till gränsen mot Skåne, har
gifvit antiqvarierna mycket att skaffa, dä
de försökt utreda härledningen af dess
namn, hvilket skrifves Silvishe,
Silvits-borg, Sölvitsborg, Sölvesborg, och må
hända på ännu flera sätt. På grund
häraf har man härledt stadens namn från
den norska sjökonungen Sölve, hvilkeu
Sturleson låter på Lofön i Mälaren
in-nebränna Uppsalakonungen Östen och
bli erkänd som Uppsalakonung; andra
mena, att de från Sverige och Norge
utgångna Longobarderna (?) haft sitt
första hviloställe i Sölvitsborg; åter audra
låta staden anläggas af en dansk konung
Sigvard, omkring 500 år eft. Chr.; den
danska historieskrifvaren Sulim vet, att
Harald Hildetand haft sitt hof i
Sölvitsborg, hvilken stad, enligt andras
uppgifter, skall hafva varit förlänad åt den
ryktbare Widrik Werlandsson. Allt hvad
man med säkerhet vet, är att
Sölvitsborg varit en gammal, befäst och med
sitt eget slott försedd stad, som uti
historien nämnes första gången år 1359,
då danska kon. Waldemar III bröt in i
Skåne och äfven bemägtigade sig
Sölvitsborg. Staden hade då, sedan 1332
tillhört Sverige, hvilket rike för 70,000
mark inlöst Skåne, Halland och
Blekinge från grefve Johan af Holstein, som
hade dem i pant; men efter 1359 blef
den återigen dansk och fortfor att till-
höra detta rike ända till Roeskildefreden
år 1658.
De danska konungarne utrustade
Sölvitsborg med vidtomfattande
privilegier, hvilka torde betydligen bidragit
till dess uppblomstring; men den hade
också mycket att lida i de tvister och
krig, som litet emellan uppstodo mellan
Sverige och Danmark. Så eröfrades
staden af Engelbrecht 1436, uppbrändes
af Svenskarne 1452 och eröfrades 1467
af kon. Christian I från Ivar Axelsson
Tott, som satt sig i besittning af staden
och slottet. Men de danska konungarne
voro i ständiga penningebehof, och kon.
Hans pantsatte Sölvitsborgs stad, slott
och län åt Poul Laxmand, kallad »den
rike», hvilken mördades 1502, då hans
gods indrogos till kronan. Efter kon.
Christian ILs fall bemägtigade sig hans
amiral Severin Norrby, »Guds vän och
hela verldens ovän», Sölvitsborg och Åhus
tillika med största delen af Skåne, men
blef vid Lund slagen af danskarne och
flydde till Landskrona, hvilken stad han
dock icke öfverlemnade till den danska
konung Fredrik, förrän han fått löfte
om Sölvitsborg i vederlag för Gotland.
Från Sölvitsborg herrskade han sedan
som enväldig herre öfver Blekinge,
tilldess danskarne 1526 återtogo
Sölvitsborgs slott och den djerfva fribytaren
nödgades fly från Norden, för att kort
derefter i kejsar Carl V:s tjenst stupa
utanför Florenz. Under Erik XIY:s krig
mot Danmark föll Sölvitsborg, då
hufvudort i det ena af de bägge län,
Sölvitsborg och Lyckå, hvari Blekinge var
deladt, ömsevis i svenskarnes och
danskarnes händer; slottet sattes 1564 i
brand af dess egen höfding, Werner
Parsberg, och borgrarne tände, i
förtviflan öfver att de blifvit öfvergifna af
Parsberg, likaledes på staden och flydde.
Deri förstörelse, som dessa eldsvådor
anställde, torde dock icke hafva varit
synnerligen stor, ty då hertig Carl 1568
kom utanför Sölvitsborg, fann han
slottet så väl försvaradt, att han ingenting
kunde uträtta mot detsamma, ehuru han
dock nedbrände en del af staden. Freden
i Stettin 1570 gjorde slut på kriget;
men staden var nu så försvagad, att
danska regeringen i medlet af 17:de
århundradet flyttade dess stapelrätt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
