Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wärmland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norska monarkien. Efter brodern Ingialds
död lade han äfven Wärmland under sin
spira, och förblef det sålunda förenadt
med Norge omkring 3 århundraden, tills
Olof Skötkonuug. efter slaget vid
Svol-dern, lade det under Svea välde, och
blefvo då först trakterna öster och vester
om Flarelfven förenade Af kon. Stenkil
lemnades Wärmland åt den fördrifne
norske jarlen Håkan Ivarsson, som
sedermera under namnet Håkan den röde
blef konung öfver hela Sverige.
Derefter hemsöktes landskapet af krig med
grannarne i vester, såsom Magnus
Rarfots krig 1093—1099, under
Björkebenarne 1170 etc., Ribbungarne 1223 etc.;
år 1304 uppstod mellan konung
Birger och hans bröder, hertigarne Erik
och Waldemar, en oenighet, som
egentligen utkämpades i Wärmland, hvilket
efter gästabudet i Nyköping
öfverlemnades under morgongåfverätt åt hertig Eriks
enka, Ingeborg Häkansdotter. tills det
1326 genom utbyte åter biel tillslaget
kronan. År 1350 förhärjades provinsen
af den förödande pest, som under namn
af Digerdöden hemsökte hela norra
Europa, så att många trakter blefvo alldeles
öde, och påträffas än i dag i de täta
skogarne spår efter fordom brukad och
bebyggd ort. Vid delningen år 1357
af Sverige mellan konung Magnus och
hans son Erik, räknades Wärmland till
Ofvanskog, som tillföll Magnus; år 1306
förbehöll sig drottn. Margareta vid hertig
Eriks kröning Westergötland, Wärmland
och Dal m. m., såsom morgongåfva, men
efter hennes död 1412 tillföllo dessa åter
kronan. Under Kalmar-Unionen delade
provinsen det öfriga laudets öde att
förhärjas af inhemska strider, och dess
inbyggare gjorde sjelfva uppror 1438—39, strax
efter Engelbrecht^ befrielsekrig från
fogdarnas förtryck. Af kon. Gustaf I
belönades provinsen med privilegier, derföre att
Värmländingarne ej deltogo i upproren
vid reformationsreduktionen, då omkring
halfva antalet af Wärmlands hemman
tilldömdes kronan, samt vid
kyrkklockornas hemtande till betalande af
riksskulden. Af kon. Erik XIV erhöll provinsen
1567 sitt vapen: eu blå örn i hvitt fält,
hvilket hertig Carl skall hafva förändrat
till en örn ined utsträckta vingar och med
fötter i gyllene fält. Fordna vapnet skall
varit en filfras i hvitt fält, äfven någon
tid en uppspänd båge med pålagd pil.
I det under sistnämnda konung förda
krig i Skåne, deltog äfven Wärmland,
och har åminnelsen deraf bibehållit sig
hos allmogen under namn af sjuårsfejden.
Brodern, hertig Carl, som erhållit
Wärmland till hertigdörae, och som genom de
lörsta städers anläggande först hit ledde
handeln, gaf lif åt bergslagen samt
tillvägabragte en stor omhvälfning i landets
inre förhållanden. Under Christina
uppsteg provinsen till än större välmåga,
oaktadt i början af hennes regering
missbruken här voro större än annorstädes
och de gröfsta underslef begingos samt
oroligheter utbrusto; den led ock vid
samma tid af Ilannibalsfejden 1644—45,
hvarunder de betydligaste striderna
utkämpades vid Magnorabro och mellan
Hugn-och Bysjön, då i den förstn. Svenskarne
under Olof Stake blefvo segervinnare,
inen Danskarne i den sednare behöllo
öfverhanden; äfvenså under Krabbefejden
1657—58, Gyldenlöwskriget 1675—79,
och Carl XILs krig mot Norge 1709
—1718. Krigsoroligheterna 1788 aflöpo
för Värmländingarne med blott
allvarsamma förberedelser, såsom i bildande
af frieorpser m. m. Men bland alla de
krig, hvilka blifvit förda i Wärmland eller
dess omgifning, är intet till sina följder
märkvärdigare än det, som 1808, under
Gustaf IV:s sista regering, på sitt eget
sätt derstädes utkämpades och hvilket
hade till följd 1809 års statshvälfning,
störtade en dyuasti och upphöjde en
auuan på thronen salut ryckte riket från
branten af dess undergång. Sista kriget,
so in fördes mellan Sverige och Norge,
och som till en del, såsom vanligt,
leddes genom Wärmland, uppkom efter
fre-den i Kiel i Jan. 1814 och slutade i
Aug. samma år genom konventionen i
Moss, hvarigenom Norge och Sverige
förenades,så att man kan hoppas, att detta
krig äfven måtte blifva det sista mellan
Värmländingarue och Norrmännen.
Förut är nämndt, att trakten öster
om Klarelfven räknats än till
Westergötland än till Nerike; detta har troligen
föranledt, att Wärmland blifvit ömsom stvrdt
af höfdingar i ettdera af dessa landskap;
uti 125 år styrdes det af 16 i Örebro
boende höfdingar, af hvilka särskildt må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
