Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ångermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro allmännast rådande. Skördarne
skadas ock, då tidiga nattfroster eller s. k.
jemnätter inträffa, hvarför fjelltrakterna
äro mest blottställda. Vidare härom
längre fram under rubriken näringsgrenar.
Berg. Utmed landsvägen, som går
genom Skula skog, hvilken delar
landskapet i Nordan- och Sunnanskog, ligger
Skuluberget, med en höjd af 400 alnar;
der märkes en håla om 15 alnars längd
och 9 alnars bredd och vid dess fot det
eljest i denna ort sällsynta oxelträdet;
Tåsjöberget i Södra Ångermanland,
märkligt både för sin höjd och den bördiga
jordmånen omkring dess fot; här uppnår
granen sällan mer än 10 alnar, men är
vid roten mycket tjock, med täta,
ned-åthängande grenar; Kålkärns, Bålkärs
och Gälings, hvardera af 1 mils omkrets
uti Skogs socken, Helvetesberget,
Ålands-hafsberget och Grönviksberget, i hvilket
sednare finnes en håla, som före regn
och oväder ger ifrån sig ånga;
Skuruberget i Högsjö socken, T Vårdkasberget
och Hemö klubb på Hemön,
Skidstads-berget i Ullånger socken, innehållande
god kopparrök, Gagnetsberget, der
sprängningar efter silfvermalm blifvit företagna
i slutet på 1700-talet, Grytberget i
Helgum med någon silfvermalm,
Kubbeberget i Anundsjö, med svart bergkristall,
Middagsberget, på hvars öfversta topp
befinnes en källa med godt vatten;
Höglandsberget i Arnäs, som har på sin topp en
både stor och djup sjö raed aborrar,
Wård-husberget i Nätra, 80 famnar högt,
der-invid den härstädes rara växten Try
frodas; Skrubbkistan, en hög klippa vid
Trysunda hamn; Sidensjöbergen,
innehållande något malm; på Pulsjö- och
Surbergen ses solen hela natten vid
sommarsolståndet; Botheåsen, en bergsrygg
i Botheå, 5,000 alnar lång och 2,000
bred. Dessutom finnas: Para- och
Mid-tråsbergen, Rådberget, Svinåsen,
Rankal-berget, Galtryggen, Ranasjöberget ra. fi.
Vattendrag: Utom Ångermanelfven
finnas Nätra-, Själevads-, Gide-, Lögde-,
Lede-, Öre-, Salte-, Nässjö-, Iby-,
Långsele-, Kubbe-, Björk-, Öfvergåls-, Eds-,
Själands-, Finsviks- och Helgumsåar,
hvaraf de flesta haft perl musslor, Husumsån
med laxfiske, Hörneåelf, Salu- och
Gra-ningeåar m. fi. De största sjöarna äro:
Betarsjön, 0,35 qv.mil, Lemsjön, 0,20 d:o,
Granin ge, 0,21 d:o, Långsjön, Djup-Armsjö,
Hvitvattnet,Gusjön, Wägom-, Brunne- och
Gnosjöar, Storsjön, Mörtsjön, Korn- och
Skulusjöar, Lesjön, Wig- och Wigelsjön,
Hotingsjön, Skirsjön, Wall-, Naga-, Rud-,
Ås-, Onsjöar, E,vingen, Nässjön, Laf-, Ren-,
Lungsjöar, Jan-, Berg-, Elg sjöar,
Tågsjön, Myckelgensjö, Hällvattnet, Penns jon,
Degersjön, Drömsjön, Önskasjön,
Björn-sjön, Yttre och Inre Lemmusjön,
Ledingen, Ilelgum-, Hultsjöar, Anundsjön,
Loin-sjön, Stybbersmarksjön, Degersjön,
Saltsjön, Mjellåns vattendrag, Höglands-,
Högby- och Qvafedssjöar m. fl., hvaraf
ingen når 0,2 qvadratmil; i somliga
socknar äro 30 till 40 sjöar, i Botheå
ända till 59.
Vi tillåta oss här anföra ur Dybecks
Runa ett bidrag till Ångermanlands
örtekrans: Vattenklöfvern (Menyanthes
tri-folia) kallas här torskblad, träffas ymnigt
i mossar och i allmänhet i mindre
vatten; dess art är att från stränderna sprida
sig ut i vattnet. De täta stånden knyta
sig ganska starkt liksom till en matta
öfver dyn, hvilken vandraren utan fara
kan beträda, helst på grundare mossar.
På Island, der den kallas
Reidings-gräs, kan derpå t. o. m. klöfjas med
häst. Roten är här känd såsom
nödbrödsämne. Ljungen (Erica vulgaris)
kallas här mo-ris; utgör på skoglösa
orter, dels torkad, dels såsom
huvudbeståndsdelen i bränntorfven, folkets
förnämsta, ofta nog enda, bränsle. Såsom
vinter- och vårfoder för boskap, är
ljungens bruk allmänt. Brudbröd (Spiræa
filipendula) kallas här midsommars- eller
Pedersmessogräs; äfven dess rötter lära
fordom mer än nu blifvit använda till
nödbrödsämne; växten träffas på
hög-ländare mark. Fattiga husmödrar samla
höstetid örtens raandellika rötter, dem
de vid högtider lägga i hvitgrötsmjölken,
att förhöja dess smak. Kärrtisteln
(Car-duus palustris), här kallad vattentistel, är
den största af svenska tistlar,
förekommer allmännast på sidländ ängsmark; så
högt, som tisteln på ett ställe under
sommaren uppskjuter, lika högt tros
påföljande vinterns snö komma på det
stället att stiga. För sin oduglighet och
skarpa taggar åberopas tisteln i flera
ordstäf, såsom: »tistel och hvete», »hvar
man far vid tisteln, så sticks ban.» Al
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
