Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åsele lappmarks pastorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räfvar och mårdar m. fl.), som han
uppköpt och sändt till Stockholm.
Socknens odlade jord uppgafs 1858 till 490
tunnl., naturlig äng till 13,650 tld, nu
uppgifves den förra till 1,062 tld,
medan den sednare uppgifves till 12,800 tld.
Potates trifves bäst, af ärter och hafra
sås obetydligt. Lin och hampa vilja ej
rätt växa, men rofvor och kålrötter trifvas
väl. Likväl får man numera se linet, som
för 100 år sedan kanske var en främmande
ört i lappmarken, växa och användas vid
nästan hvarje bättre nybygge, och vid
Borgsjö by, 1/2 mtl, i socknens östra
del, fick man redan på 1830-talet se
den blommande linåkern stor och herrlig.
För 100 år sedan var linneväfnaden en
industri, som man i lappmarken
obekymradt lemnade åt nedra landets
inbyggare. I nämnda by ligga gårdarna, som
vanligt i Lapplands byar, på betydligt
afstånd från hvarandra, och hvardera
närmast omgifven af sina små korntegar
samt ängsmark. Vid en af gårdarne är
gästgifveri. Flertalet byar ha ängar och
myrar, på hvilka höet afbergas, belägna
på hela mils och än längre afstånd. Det
afbergade höet uppsättes i hässja; sedan
det der blifvit torkadt, införes det i den
på ängen eller myran uppbyggda ladan,
der det qvarligger, tills det i slutet af
Oktober eller början af November, då
sjöar och myror blifvit farbara, kan på
före med skrindor hemföras; härtill
begagna nybyggarne hästar. Flerstädes äro
fordna sjöar förvandlade till kärrängar,
såsom i Elgsjö by, der en nära 1/4 mil
lång myra, som för 50 år sedan var en
fiskrik sjö, nu blifvit förvandlad till en
stor mader eller kärräng, hvarpå man
uppbyggt flera hölador och årligen
anställer en mycket förmånlig höslotter.
På samma ställe, der fiskmåsar och
tärnor fordom i ostörd ro flögo öfver den
vida vattenytan, gömma sig nu
beckasiner och björktrastar i det höga gräset,
och öfver den botten, på hvilken
fisknoten för några decennier sedan låg
utbredd, går nu lian och räfsan med
ännu större fördel. Ar 1815 voro
vinterfödda kreaturens antal 125 hästar,
50 oxar, 739 kor, 300 kalfvar och 1,200
får. Skog växer ymnigt. Öfverallt här
påträffas afbrända barrskogar, itända af
inbyggarne sjelfva att dels utrota
renmossan och med detsamma afvända
Lapparnes besök med sina renar, dels att
efter några års förlopp hafva beredt ett
tjenligt bete för deras egen boskap. När
man på 1830-talet färdades från
Torfsjö till Åsele kyrkby, kom man genom
en sådan för längre tid tillbaka afbränd
tallskog, der redan då björkarne, med
sina hvita, friska stammar, började taga
öfverhand; en och annan asp, rönn och
hägg hade insmugit sig deribland; der
växte och trifdes äfven asundo lapponica.
Sådana brända platser blifva 20 år
derefter mera bördiga, sedan den
ogenomträngliga barrskogen och buskaget icke mer
förqväfver vegetationen derpå. Stundom
gå dock inbyggarne för långt i dessa
afbränningar, såsom under den torra
sommaren 1831, eldarne spridde sig otroligt
hastigt, fruktan, oro och bekymmer
föregick, omgaf och följde dem allestädes.
Röken stod som ett tjockt moln öfver
hela södra lappmarken. Den trängde
sig in i husen, den utbredde sig till
Bottniska viken, den gick ett stycke
utöfver hafvet, den steg upp i luften och
under flera Juli-veckor förmörkade den
solen.
I ordinarie ränta erlägges af
socknens 11 skatte-lappar i lappbyn 12 rdr
62 öre, af 194 skattl. nybyggare i 47
byar 348 rdr; af oskattlagda nybyggen
finnas 16. Hemmanen hafva i sednare
tider genom mångfaldiga styckningar
blifvit alltför små.
I botaniskt och zoologiskt hänseende
vilja vi ur professor Zetterstedts »resa i
lappmarken» här göra några anteckningar
och börja med Hemberget i socknens
norra del. »På detta berg finnas en mängd
foglar, såsom domherrar, framhvisslande
sitt lockande läte, bofinkar och sylvier,
uppstämmande sin sång, den lilla
muntra och lifliga entitan, som flyger från
träd till träd för att söka sin föda, och
busksqvättan, som kringförer sina snart
fullvuxna ungar. — Linnea sprider öfver
berget sin lukt och almycken (epilol.
angustifolium), storcknäfven (Geran. sylvatic.),
samt nordiska stomhatten, som här
kallas slasan, äfven flugrot, gifver det
fägring. Nästan alla svenska arter af
vintergrönan stå här i full blomma.
Pyrola unifiora, minor, secunda och
rotundifolia ses här. Den förstnämnda, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
