Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öland, en af Östersjöns större öar
och för Sverige icke den minst vigtiga,
är belägen mellan 56° 15’ och 57° 18’
nordlig bredd. Längden af ön är frän norr
till söder 14 samt största bredden
(söder om Borgholm) i öster och vester
1,5 mil. Ön omfattar 1 1,704 qvadr.mil
fast land = 270,844 tid och O:oai
qv.-mil vatten, efter Hahr (Forsell uppgaf
269,150 tid, deraf 1,205 vatten, och
Djurberg 13 qvadr.mil). Ön är i vester
skiljd från fasta landet genom det 0,4—2
mil breda Kalmar-sund. Den består af
en öfvergångs-kalkklippa, som på vestra
sidan från en smal sträcka af upplandad
bördig jord höjer sig oftast terassformigt,
stundom med branta klippväggar och
bildar en ås, kallad Vestra Landtborgen,
hvilken på östra sidan motsvaras af en
på kalkhällen hvilande ås af sand, Östra
Landtborgen, som på några ställen består
af flera, med hvarandra parallelt gående,
smärre åsar, mellan hvilka der och hvar
träsk bildas. Landtborgarne utgöra landets
största höjning öfver hafvet; den vestra
höjer sig mest, meu icke öfver 200 fot,
då deremot den östra ej uppnår mer än
90 fot. Landets återstående sträckning
säuker sig från Köpings socken, vexlande
i höjd öfver hafvet från 95—30 fot.
De begge Landtborgarne förenas i
söder (vid Öttenby) genom ett mindre
sandfält och i norr (i trakten af
Borgholm) medelst en betydligare sandhed.
Inom den sålunda bildade åsringeu
inneslutes Ölands egentliga kärna, dess
största och bredaste del, det s. k.
Midt-landet. Denna mellan Landtborgarne
belägna del af ön är jemn och skoglös,
om man undantager en eller annan
mindre löfskogsdunge; på flera ställen har
den på kalkhällen ett så knappt
jordlager, att icke något åkerbruk der kan
idkas. Ett sådant fält kallas Allvar, och
deri har Öland sin största märkvärdighet
i geognostiskt hänseende.
Allvaren består af en skarp, på flera
ställen söndersprucken kalkflis, ett som
en sjö jemnt fält af röd kalksten,
genomskuret af remnor, bland hvilka blott
de mindre prydas af vegetation med gräs,
men de större stå öppna och sträcka sig
ned till obekanta djup, men i hvilka
man tycker sig höra ett doft sorl af
vatten och strömdrag. Allvaren ligger
nedsänkt mellan de begge Landtborgarna
och uppfångar solstrålarne till den grad,
att sommarhettan förbränner ali
växtlighet och gör denna del af fältet till en
verklig steuöken. Imellertid är
kalkberget på några ställen betäckt med mylla
och upphör då att vara Allvar, så att
denna vid olika ställen har olika bredd
samt mer eller mindre närmar sig till
de begge Landtborgarne. Allvaren, som
intager fullt hälften af södra Öland, har
sin största utsträckning mellan Resmo
och Stenåsa, men upphör i norr vid
Thorsluuda, hvarefter midtlandet är
bevuxet med hasselbuskar samt blott der
och hvar företer Allvarnatur. I norr om
den ofvannämnda ringen, som, bildad
af Landtborgarna, kringsluter söder om
Borgholm största delen af Öland, antager
landet en helt annan natur. Här finnes
ingen Allvar; men här växer betydlig skog.
Kustlandet, hvilket omger
Landtborgarna och består af upplandningar från
den omgifvande sjön, utgör Ölands
bördigaste del. Ehuru detta kustland icke
sträcker sig öfver 0,3 mil i bredd, så
inrymmer det dock största delen af öns
befolkning och lemnar spannmål utöfver
dess behof.
Vattendrag och sjöar. Något större
vattendrag finnes ej och endast en insjö,
som förtjenar att nämnas, Hornsjön, 1/2
mil lång och 1/4 mil bred; denna har
sitt läge nordligast på ön.
Mineralier. Hela ön är betäckt med
öfvergångsbergarter, som ligga i 2:ne
blottade lager, först kalksten och
derunder alunhaltig brandskiffer med örsten.
Kalkstenshvarfvet upphör i en smal gång
längs efter vestra stranden söder om
Borgholm, hvarest alunskiffer framskjuter.
Skifferlagret består af tunnskifrig och
alunhaltig skiffer, som efter bränning och
utlakning lemnar alun. I norra delen
af ön förekommer ej någon skiffer, och
kalkstenens utseende är ej lika med den
som förekommer söderut. Den södra
kalkstenen har smutsröd färg samt lerigt
utseende med jordaktigt brott, hvaremot
den norrut befintliga är dels rödbrun
och grönådrig, dels ljusgrå, lik den
allmänna öfvergångskalkstenen. Lager af
lera till 0,6 fots mägtighet förekomma
på några ställen mellan kalkstcnslagren.
Stenkol förekomma äfven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
