Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnämsta militärstater, medan Frankrike, den mäktigaste af alla,
mot slutet af sitt senaste krig icke hade kunnat uppställa mer än
300,000 man på olika skådeplatser. Frankrike hade minst 18
millioner invånare, Sverige med sina biländer omkring 2½ millioner.
I förhållande till folkmängden var således den svenska hären större,
ehuru proportionen enligt nutida beräkningar knappast kan sägas
vara öfverdrifven. Men oaktadt skillnaden i nationalrikedom emellan
de båda länderna var ansträngningen för Sverige säkerligen mindre
på grund af anordningarnas större billighet och planmässighet.
Sveriges här var allt igenom en kunglig här, stod helt och
hållet i fråga om uppsättning, utrustning och befäl under
statsmaktens kontroll. För oss synes detta själfklart, men det var
likväl en nyhet, som ej var fullt genomförd i Europa. Ännu funnos
spår kvar af det gamla systemet, som bestod däri, att en
krigförande regering såsom ett slags enskild arbetsgifvare uppgjorde
aftal med öfverstar och andra entreprenörer om värfning af
nödiga regementen. En sådan »soldatesk» ansåg sig blott stå i ett
tillfälligt och löst beroende af öfverheten, som hade svårt att
upprätthålla krigstukt bland dess officerare och manskap. Äfven Sverige
hade haft betänkliga erfarenheter däraf under trettioåriga krigets
sista skeden, men dess öfvertag redan då berodde icke minst därpå,
att dess fältherrar tillika ändå allt sedan Gustaf Adolfs tid hade
att förfoga öfver en talrik och väl ordnad här på den inhemska
utskrifningens grundval. Under det sjuttonde århundradets senare
hälft hade de stående regeringstrupperna efter franskt föredöme
mer och mer trängt det internationella soldknektsyrket i bakgrunden.
För Sverige var öfvergången till denna nya härordning sedan länge
väl förberedd, och Karl XI hade fullbordat reformen med större
eftertryck än någon annan krigsherre. Kronan ensam uppsatte alla
kårer, utnämnde allt befäl och utdelade alla vapen. De svenska
krigsartiklarna, som stadgade en ordnad rättegång med skäliga straff,
togos till mönster i utlandet. Främlingar värfvades visserligen till
somliga regementen, men de intogo ingen undantagsställning, och
den allra största delen af trupperna bestod af konungens egna
undersåtar. Officerskåren var så godt som uteslutande inhemsk.
Härordningens styrka bestod däri, att anfallet, som tillhörde
den svenska krigskonstens traditioner, underlättades genom
truppernas beskaffenhet och förläggning. Mer än fjärdedelen utgjordes
af rytteri, det vapenslag, som ännu framför allt i östra Europa
plägade bestämma drabbningens utgång. Dess uppsättning och
underhåll bekostades till öfvervägande del af rusthållen, som till gengäld
voro befriade från ordinarie skatter och äfven förstärktes genom
anslag af kronoräntor. Detta rytteri var den egentliga kärnan i
det militära indelningsverket, som var genomfördt nästan blott i
det gamla Sverige med Finland. Men därjämte fullgjordes ännu
den adliga rusttjänsten både i Sverige och i de tyska provinserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
