Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förvärfva spanska Nederländerna, det nuvarande Belgien, och, om
möjligt, äfven besittningar i Italien, där spanska kronan innehade
hertigdömet Milano (Lombardiet), Neapel, Sicilien och Sardinien. För
kejsaren syntes Lombardiet viktigare än någonting annat, men han
fruktade öfver hufvud Frankrikes makttillväxt genom vare sig
nederländska eller italienska landområden.
Ludvig XIV insåg, att han icke kunde öfvervinna det österrikiska
motståndet, så vida han ej lyckades åtminstone i någon mån söndra
sjömakterna från kejsaren. Han öppnade därför kort efter freden i
Rijswijk särskilda förhandlingar med Vilhelm III, som på samma
gång var konung af Storbritannien och arfståthållare i nederländska
republiken. Men då måste de franska förhoppningarna nedprutas
och ändras. Sjömakterna, i all synnerhet Nederländerna, kunde
omöjligt gå in på Belgiens förening med Frankrike. De befarade äfven,
att, om en bourbonsk dynasti upprättades i Madrid, deras handel
skulle till förmån för den franska undanträngas från Spanien, och
att deras amerikanska kolonier skulle hämmas i sin utveckling eller
rent af öfverväldigas af de förenade spanska och franska, som till
omfånget voro dem betydligt öfverlägsna vid denna tid. En
uppgörelse mellan Frankrike och sjömakterna angående spanska arfvet
måste undanrödja alla dessa betänkligheter och tillika vara sådan,
att kejsarens intressen ej allt för mycket kränktes, ty hvarken
England eller Nederländerna ville ställa sig i ett rent fientligt
förhållande till honom för Ludvig XIV:s skull.
Trots många svårigheter kom det på hösten 1698 till ett
fördrag, enligt hvilket Spanien jämte sina kolonier och Belgien skulle
tillfalla kurprinsen af Bäjern, kejsarens dotterson. Franska kronan
skulle få Spaniens syditalienska besittningar och en del af de
baskiska landskapen, kejsaren åter skulle för sin del tillfredsställas med
Lombardiet. Den unge bäjerske prinsen dog likväl redan i början
af följande år, och därmed blefvo förhandlingarna ännu ömtåligare
än förut. Ändtligen, mot slutet af år 1699, aftalades emellan
England och Frankrike, att till de i den förra traktaten betingade franska
förvärfven äfven skulle fogas Lombardiet, men kejsarens andre son,
ärkehertig Karl, erkännas som spansk tronföljare i stället för
kurprinsen. Detta fördrag fick äfven Nederländernas anslutning i mars
1700, men väckte stort missnöje i Wien, där man icke ville
öfverlåta så godt som hela Italien till Frankrike, fastän man i det längsta
undandrog sig att gifva tydligt besked af fruktan för en brytning
äfven med sjömakterna. Det var sålunda mycket osäkert, huruvida
den europeiska freden skulle kunna bevaras. I Madrid, där hofvet
och stormännen icke ville veta af monarkiens delning såsom skymflig
för Spaniens ära, täflade hela tiden den franska och den kejserliga
diplomatien om universalarfvingeskapet på grund af ett kungligt
testamente. Oaktadt de gamla habsburgska traditionerna lutade
öfvervikten egentligen åt Frankrike, som både uppträdde med större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
