Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förespeglade honom sin hjälp i ett kommande krig med kejsaren.
Sådana omkastningar voro då för tiden synnerligen vanliga, och
särskildt konung August var en mästare däri. Väl var det nästan
otänkbart, att han därigenom skulle kunna tillvinna sig de franske
statsmännens förtroende. Men för så väl honom som konung Kristian
var det en fördel, att de, på samma gång som de närmade sig
hvarandra, äfven till en viss grad ställde sig på Frankrikes sida och
åtminstone för tillfället undandrogo sina motståndare dess hjälp.
Framför allt sträfvade Kristian V att genom ihärdigt fortsatta
underhandlingar utöfva en allt starkare påtryckning på den unge
tilltagsne hertig Fredrik IV af Holstein, som i förtröstan på svenskt
understöd häfdade sin obegränsade suveränitet genom
truppförstärkningar och fästningsanläggningar. Då han icke ville underkasta sig
de danska fordringarna, som afsågo att genom ett nytt fördrag
inskränka hans militära befogenheter, lät konung Kristian V i början
af sommaren 1697 sina trupper inrycka i hertigdömet och förstöra
hans knappt färdiga skansar.
Detta djärfva steg ledde dock ej till en fullständig brytning.
Förhandlingarna fortsattes, och de makter, som garanterat
Altonatraktaten, ingrepo ej till hertigens förmån, utan nöjde sig tills vidare
med konung Kristians försäkringar, att han ej ville anlita ytterligare
tvångsmedel. Till och med i Stockholm var man icke beredd att
omedelbart tillbakavisa den danska utmaningen, ehuru i synnerhet
änkedrottning Hedvig Eleonora var mycket förbittrad öfver den
kränkning, som vederfarits hennes brorsson, hertigen af Holstein.
Äfven sedan Karl XII själf öfvertagit regeringen, syntes ställningen
ingalunda mera hotande än förut. Den danska diplomatien hoppades
därför att med Frankrikes tillhjälp kunna begagna sig af
partistriderna emellan de svenske statsmännen för att genomdrifva en
uppgörelse, som skulle beröfva hertigen det skydd han påräknat och
skrämma honom till eftergifvenhet. I detta syfte sändes mot slutet af
året en särskild ambassadör till Stockholm, där han bragte den
holsteinska frågan på tal i samband med dynastiska giftermålsförslag.
Emellertid slogo dessa beräkningar helt och hållet fel. Den
franska hjälpen visade sig föga pålitlig och ledde blott därtill, att
Danmark ännu mer ådrog sig sjömakternas misstankar för sina
intriger, som tolkades såsom försök att draga Sverige öfver på
franska sidan. De blefvo så mycket angelägnare om en fastare
anslutning till Sverige, och denna betryggades genom ett nytt
förbundsfördrag, som tedde sig ganska farligt för Danmarks intressen. Det
var också omöjligt att bilda ett verkligen danskvänligt parti vid
svenska hofvet. Tvärtom växte änkedrottningens inflytande genom
Pipers medverkan, och konung Karl själf knöt en varm personlig
vänskap med hertigen af Holstein, som i april 1698 ankom till
Stockholm och med stor framgång förde sin egen talan. På
sommaren firades hans bröllop med konungens äldre och mest omtyckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
