Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anseende såsom en kristen härskare. Förberedelserna för nästa års
fälttåg och sjörustningar mot turkar och tatarer upptogo hans tid och
tankar. För det mesta vistades han i Voronesch och pådref ifrigt
alla skeppsbyggnadsarbeten, allt under det att han genom larmande
festligheter sökte kväfva sina bekymmer, som dock ständigt trädde
i dagen under hans samkväm med sina vänner. Han hade
uppenbart ingen lust att inlåta sig på vidtutseende företag i någon annan
riktning. Hela hans beteende vittnar därom, att han efter förmåga
sökte hålla sig undan för de främmande diplomaterna och, när det
ej gick för sig på annat sätt, afspisa dem med hvarjehanda löst tal.
Tills vidare lyckades det honom bäst med dansken, som af brist
på bestämda instruktioner icke vågade öppet framställa sina anbud.
Svårare hade han att reda sig med konung Augusts sändebud,
general Carlowitz, som i december 1698 enligt uttryckligt uppdrag från
sin herre påminde honom om hans obetänksamt ingångna förpliktelse
vid Rawamötet att hjälpa konungen emot de littauiske stormännen.
Konung Augusts planer hade nämligen vid denna tid undergått
en fullständig omkastning. Han hade nödgats afbryta sitt fälttåg emot
turkarne efter några framgångar, som de polske anförarne vunnit,
men icke kunde fullfölja, därför att, såsom de påstodo, de lemnades
i sticket af sina saxiske bundsförvanter. Emellan de polska och de
saxiska trupperna uppstod en så våldsam förbittring, att det nära nog
hade kommit till öppen fejd i det kungliga fältlägret. Samtidigt
förvärrades oroligheterna i Littauen, och August begagnade sig däraf
för att låta sin saxiska här tåga mot norr. Han fick äfven veta, att
kejsaren och Venedig beslutit att ingå fred med Turkiet utan att
längre vänta på de tillämnade polska segrarna. Han fann sig däri,
och fredstraktaten undertecknades formligen å de tre makternas
vägnar i Karlowitz (januari 1699). Det var den första förödmjukande
fred, som Porten måste afsluta med kristenhetens makter. Österrike
och Venedig erhöllo betydlig landutvidgning på dess bekostnad, och
äfven Polen blef ej alldeles lottlöst, ehuru dess ursprungliga
fordringar väsentligen afprutades. Men för konung August var det nu
en oafvislig nödvändighet att finna en ny uppgift för sina saxiska
trupper, så vida han ej ville bekväma sig att upplösa hela sin nya
ståtliga här, som hans arfland ej räckte till att underhålla, och som
var det enda pålitliga stödet för hans polska tron. De littauiska
förvecklingarna kommo honom därför väl till pass, men för att draga
full fördel af dem, ansåg han sig behöfva tsarens medverkan.
Huru tsaren upptog denna ovälkomna anmodan, känner man ej
ur någon fullt tillförlitlig källa. Visserligen försäkrade Carlowitz den
danske diplomaten, med hvilken han skyndat sig att träda i närmare
förbindelse, att Peter åter i varma ordalag uttalat sin beredvillighet
att bistå konung August, och att han dessutom utlåtit sig mycket
skarpt emot Sverige med antydan om sina löften i Rawa om
förbund äfven emot denna makt. Men för denna uppgift har man ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
