Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer försämrades, kände ingen lust att ovillkorligen förbinda sig till
ett snart och vågsamt fredsbrott, så gärna han än ville försäkra sig
om bundsförvanter, för den händelse att han längre fram ansåge sig
böra med vapenmakt häfda sina rättskraf. Patkul, som för öfrigt ej
var bemyndigad att omedelbart afsluta en bindande traktat, fick
därför till svar, att konungen i allo gillade själfva hufvudsyftet, ett
angrepp mot Sverige, men för att kunna ingå ett formligt aftal därom
nödgades afvakta, att tsaren trädde i allians med Danmark och finge
fred med Turkiet, att förvissning vunnes om polska republikens
bistånd, att konung August själf med tsaren uppgjorde om företagets
verkställighet.
Den danska politiken sträfvade alltså fortfarande att sätta sig i
en så trygg efterhand som möjligt. För Patkul och August, som
säkerligen hade väntat sig större tillmötesgående från Danmarks sida,
inneburo likväl de uppställda villkoren en kraftig eggelse att
förvärfva det ytterligare understöd, som behöfdes för det stora företaget.
Först gjordes ett försök med de polska ständerna, som vid
midten af juni 1699 samlades i Warschau till en »pacifikationsriksdag»,
såsom det hette, afsedd att släcka de sista gnistorna af den inbördes
tvedräktsbranden. Men adeln befann sig i ett allt annat än fredligt
sinnelag emot konungen. Förbittringen upplågade genast, icke blott
på grund af de saxiska truppernas själfsvåld, utan äfven därför att
kurfursten af Brandenburg helt plötsligt hade besatt staden Elbing
i polska Preussen såsom pant för en gammal penningfordran i kraft
af ett fördrag med republiken. Det misstänktes, att kurfurstens
uppträdande på något sätt stod i samband med konungens plan att
genom militäriskt hot krossa republikens frihet.
För konungen, som beskylldes för landsförräderi och
omstörtningsbegär, var det då omöjligt att för riksdagen framlägga sina
egentliga och hemliga afsikter. Förgäfves sökte han utverka sig
tillstånd att behålla kvar i riket åtminstone någon del af sina
trupper. Efter ytterst stormiga uppträden skildes riksdagen åt i slutet
af juli, sedan konungen nödgats utfästa sig att draga alla sina saxare
ur så väl Littauen som Polen, aflägsna alla utländingar från sitt hof
med undantag af sex saxiske rådgifvare och tillställa det
brandenburgska sändebudet vederbörligt afskedspass. Ständerna bekräftade
visserligen fredstraktaten med Turkiet, men för öfrigt led konungens
politik ett afgjordt parlamentariskt nederlag.
Det var dock ej så farligt, som det såg ut. Polska riksdagen
var alltid mycket stark i sina utlåtelser och äfven i sina beslut, men
när det gällde beslutens utförande, var ingenting lättare än att finna
hvarjehanda omsvep, sedan de oroliga folkombuden väl skingrats till
sina hembygder. Republiken såsom sådan hade ingen organiserad
regering, som berodde af riksdagens vilja. Såvida konungen kunde
vinna på sin sida en eller annan af de inflytelserikaste partiledarne,
som garanterade honom emot ett plötsligt uppror, så kunde han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
