Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid visade sig både hertigen af Holstein och konungen
af Sverige benägne för en uppgörelse, som åtminstone var egnad att
tills vidare uppskjuta en obotlig brytning. De gåfvo (december 1699)
sitt samtycke till ett mäklingsförslag, som innebar, att hertigens
skansbyggning skulle inställas, om Danmark icke företoge några
fientligheter under de pågående förhandlingarna, till hvilkas afslutning en
bestämd tid borde utsättas. Konung Fredrik vägrade att åtaga sig
dylika förpliktelser, och hans sändebud afreste från förhandlingsorten.
Danmarks afsikt att än en gång, liksom två år förut, taga sig
rätt på egen hand emot de gottorpska anspråken kunde ej längre
betviflas. I Sverige, där man ingenting visste om det
vidtomfattande anfallsförbundet, afbidade man med lugn hvad som månde
komma. Sverige behöfde ju ej omedelbart uppträda som krigförande
part för egen räkning, utan kunde, stödd på sin nyligen intagna
militäriska ställning vid hertigens sida, göra sin intervention
gällande till hans förmån jämte öfriga makter, som garanterat
Altonafördraget. Visserligen var man beredd att tillgripa de yttersta medel,
om hotelser och demonstrationer icke försloge, ty ostraffadt fick
Danmark ej åter på samma sätt skymfa och misshandla Sveriges
skyddsling. Men intet bevis finns för den uppfattningen, att Karl XII af
ren krigslystnad ville framtvinga ett fredsbrott. Hans hållning
förklaras tillräckligt däraf, att den svenska utrikespolitiken helt och
hållet gått upp i den holsteinska frågan, som om ingen fara hotade
från någon annan sida.
Det saxiska öfverfallet i Lifland ådagalade, att Sverige stod
inför en hårdare kamp, än någon förut hade anat. Det kunde icke
vara tal om att under sådana förhållanden söka förlikning med
Danmark, som själft hade afbrutit alla försök därtill. Tvärtom
uppfattades den oväntade fiendens uppträdande såsom ett ytterligare
vittnesbörd om den danska hårdnackenheten, som förklarades genom
förhoppningen om en sådan diversion. Därför väckte det ingen
särskild öfverraskning, när det längre fram i mars, efter konungens
återkomst till Stockholm, blef bekant, att de danska trupperna
inryckt i hertigens holsteinska områden. Så mycket angelägnare var
det att uppbjuda alla krafter först och främst emot Danmark utan
hänsyn till dess förmodade plan att afleda Sveriges uppmärksamhet
och ansträngningar till den aflägsna krigsskådeplatsen i öster.
Karl XII:s personliga beteende i denna kris vittnade icke om
öfvermodig krigsglädje, utan om själfbehärskning och lugn
beslutsamhet. Han lemnade med ens alla förströelser å sido och egnade
sig odeladt åt allvarligt arbete, men inför de iakttagande
diplomaterna dolde han sina bekymmer bakom en mask af leende
kallblodighet, som han lät dem misstyda såsom lättsinnig ringaktning af faran.
Att han dock nogsamt kände hvad det gällde för honom själf och
riket, bevisas bäst af de märkliga förordningar, som utfärdades (april
1700) för att, innan striden mot de yttre fienderna upptogs,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
