Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsända konungen sina egna utlåtanden därom. Sveriges
diplomater i utlandet skulle korrespondera så väl med konungen själf som
med kansliet. På detta sätt behöll konungen hela utrikespolitiken i
sin hand, men sökte så godt han kunde frigöra sig från den
omedelbara beröringen med de utländska sändebuden. Han kunde
likväl icke hindra, att de allt emellanåt i kraft af särskilda uppdrag
från sina monarker inställde sig i hans fältläger, som sålunda
förvandlades till den förnämsta brännpunkten för deras verksamhet.
Men för honom och de rådgifvare, som han hade vid sin sida,
erbjöd denna dubbla förhandlingsmetod åtskilliga nya utvägar att draga
ut på tiden med ömtåliga afgöranden, som det enligt den rådande
diplomatiska taktiken framför allt gällde att undvika. Detta ingick
helt visst icke i de afsikter, som föranledde kanslikollegiets
förändrade och underordnade ställning, men det blef en naturlig följd däraf
och öfverensstämde för öfrigt fullkomligt med Karl XII:s allt
djupare inrotade misstänksamhet mot kabinettpolitikens
öfverrumplingsförsök.
I den inre förvaltningen lemnades friare händer åt de öfriga
kollegierna, som tills vidare fingo rätt att afgöra löpande ärenden
och utfärda befallningar till ämbetsmännen i landsorten. Dessa
befogenheter utöfvades dock af dem utan stadgad samverkan med
hvarandra. Deras presidenter voro tillika ledamöter af rådet, men blott
i utomordentliga fall kunde rådet såsom ett helt vidtaga nödiga
åtgärder. De öfrige rådsledamöterna bildade visserligen en särskild
»defensionskommission», men dess uppdrag bestod från början
uteslutande i organisationen af nya regementen till det egentliga
Sveriges försvar, sedan den stående hären blifvit mobiliserad till anfall.
Det visade sig nu, att indelningsverket, sådant det blifvit utbildadt
af Karl XI, icke räckte till för en kraftig krigföring. Man måste
redan nu åter tillgripa den skenbart afskaffade utskrifningen, ehuru
i den formen, att rotetalet lades till grund för det nya manskapets
uppsättning. Tre rotar eller rusthåll måste förena sig om att
anskaffa en soldat eller ryttare utom dem, som förut underhöllos af
dem. Dessa »tremänningsregementen», som ursprungligen afsågos
blott till gränsernas skydd hemma, utkommenderades sedermera i
kriget, medan gång på gång »fyrmänningar», »femmänningar» o. s. v.
utskrefvos och snart togos i anspråk på samma sätt. Inom få år
hvilade Sveriges härordning i själfva verket åter, liksom i forna
dagar, väsentligen på utskrifningens, d. v. s. den allmänna
värnpliktens grundval. I militäriskt afseende gjorde indelningsverket
bankrutt, så snart dess kraft skulle ställas på prof, och dess
återupprättande efter Karl XII:s död betydde blott, att hären ånyo sattes
på fredsfot, men tillika för framtiden beröfvades möjligheten att
utsvälla till en verklig fältstyrka.
Anordningarna för den inhemska regeringens skötsel buro
således endast en provisorisk prägel. Men förhållandena utvecklade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
