Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norra Tyskland, hvilka voro nära förbundna med hofvet i Paris, ej
behöfde låta afskrämma sig från att fullfölja sina planer mot
Holstein, lyneburgarne och Sverige. Emellan konung August och
Frankrike förbereddes ett närmande, som kunde få stor betydelse, ifall
Ludvig XIV såge sig föranledd att bryta med kejsaren. Dessa
underhandlingar kunde icke öfverensstämma med ett energiskt
uppträdande från fransk sida till Altonatraktatens häfdande for Sveriges
räkning.
Vilhelm III däremot var fast besluten att verksamt bidraga till
krigslågans dämpande. Sedan de danska trupperna inom ett par
veckor eröfrat hertigens nyuppförda skansar, beredde de sig att
angripa hans förnämsta fästning, Tönningen, där befälet fördes af
den svenske generalen Johan Gabriel Banér. Sjömakterna
förklarade då, att detta företag innebure en fullständig omstörtning af
Altonafördraget. En engelsk-holländsk flotta utrustades för att
afsegla till Öresund och understödja Sveriges bemödanden att
upprätthålla den garanterade traktaten emot Danmark.
Emellertid hade danskarne ännu så länge fria händer i Slesvig,
emedan den svenska krigsmakten under Nils Gyllenstjernas befäl i
de tyska provinserna var för svag att genast på egen hand upptaga
stridshandsken. De lyneburgske hertigarne dröjde i det längsta att
förena sina trupper med svenskarne, emedan de fruktade att deras
länder skulle angripas af deras med Danmark förbundne grannar.
Först då de förnummo, att Karl XII var beredd att med stöd af
Sveriges och de allierades flottor öfvergå till Själland, kände de
sig uppmuntrade att jämte Gyllenstjerna infalla i Holstein.
Danskarne tvungos då (i början af juni) att upphäfva belägringen af
Tönningen, hvars besättning några dagar förut afslagit ett våldsamt
stormningsförsök. Planen att genom ett hastigt öfverfall fullständigt
afväpna hertigen af Holstein måste anses misslyckad. Det gällde
i stället att försvara de kungliga besittningarna i Holstein emot den
anryckande fienden, på samma gång som själfva Danmark var
utsatt för ett ännu farligare anfall norrifrån.
Karl XII hade äntligen fattat sitt beslut. Om han någon tid
hade hyst en viss tvekan, huruvida han ej hellre borde afvärja den
fara, som hotade Lifland, så gåfvo de underrättelser, som nu
anlände därifrån, honom fullt skäl att uppskjuta afräkningen med
konung August. I de första dagarna af maj hade Patkul, som från
Warschau återkommit till den saxiska hären och åter öfverskridit
den svenska gränsen, blifvit slagen af den svenska
undsättningshären under Vellingk och Maidel och tvungits att med stora
förluster draga sig tillbaka igen inom kurländskt område. Rigas
inneslutning var upphäfd, och den lifländska adeln, som generalguvernören
sammankallat till en utomordentlig landtdag, protesterade högtidligen
genom ett offentligt manifest emot Patkuls och hans anhangs försök
att draga deras undersåtliga trohet i tvifvelsmål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
