Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bemötande efter europeiska begrepp med fri religionsöfning och
rättslig ansvarighet uteslutande inför särskilda, vederbörligen
organiserade domstolar. I öfverensstämmelse med dessa anvisningar
utfärdade också tsaren ett allmänt inbjudningsmanifest, som i
öfversättningar kungjordes öfver hela Europa och af hans agenter
prisades såsom ett vittnesbörd om hans nitälskan för verkliga
samhällsreformer, ehuru det vid tillämpningen ej togs så noga med de
utlofvade garantierna.
Patkul kritiserade äfven den ryska krigföringen på ett mycket
oförbehållsamt sätt. Han kände sig upprörd öfver de barbariska
härjningarna i Lifland och den obeväpnade befolkningens
bortsläpande till försäljning på slafmarknader inom och utom Ryssland
utan afseende på ålder, kön eller stånd. Med tsarens särskilda
tillåtelse sökte han rädda ur fångenskapen några adelsfröknar, som
han personligen kände, men fick af Sjeremetev det beskedet, att
kosackerna tagit dem med sig till Ukraina och icke brydde sig om att
gifva närmare upplysningar om deras öde. Det hjälpte föga, att
Patkul föreställde tsaren hans skyldighet att rätta sig efter
europeiskt krigsbruk, så vida han ej ville utsätta sig och sitt folk för
allmän missaktning och förbittring, och i all synnerhet att
respektera sin bundsförvant konung Augusts offentliga skyddsbref, som
utfärdades, då saxarne ryckte in för att befria Lifland från det
svenska oket. I själfva verket voro tsarens och Patkuls synpunkter,
hvad denna fråga angick, alldeles motsatta. Den förre ansåg sig ej
behöfva skona Lifland, som han ännu ej gjorde sig någon
förhoppning om att få behålla, och han måste dessutom unna de ständigt
knotande kosackerna någon uppmuntran i ett krig, som fördes
så långt från deras hembygd. Patkul åter betraktade Liflands
emancipation med okränkt bevarande af ridderskapets
privilegier och välstånd såsom krigets egentliga ändamål. Han gjorde
därför till sin uppgift att aflägsna ryssarne från dessa trakter, där de
blott kunde åstadkomma obotlig skada, och att bereda dem en
sysselsättning, som kunde leda till verklig framgång för den
gemensamma saken. Han förfäktade ständigt inför tsaren den
uppfattningen, att den ryska hären borde först och främst användas till
anfall emot svenskarne i Littauen och Polen, emedan kriget endast
på detta sätt kunde bringas till en afgörande utgång.
Tsaren hade ingenting att invända mot denna plans militära
företräde i och för sig, men han vågade icke ensam med sina ännu
svagt utbildade trupper utsätta sig för en ny sammanstötning med
Karl XII. Han ville, för att inlåta sig på ett dylikt äfventyr, ha
visshet om kraftigt understöd af så många europeiska militärmakter
som möjligt, men hittills hade han blott blifvit indragen i faror af
den främmande diplomatien och sedan lemnad i sticket såsom ett
förbrukadt verktyg, såsom en »kedjehund, som efter behag kunde
släppas lös» eller afspisas. Ryssland stod ännu, trots de senaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
