Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tog första steget till denna sammanblandning af krigföring och
politiska spekulationer. Kardinal-primas ansåg nu stunden kommen att
inleda en samverkan med honom genom en öppen förklaring
åtminstone mot Augusts krigspolitik. Under skydd af Rehnskölds vapen
utlyste han ett rådsmöte till Warschau i februari 1703. Genom
Piper utverkade han, icke utan svårigheter, en skrifvelse från Karl
XII, som förklarade sig villig att förhandla om fred och förbund
med republikens af kardinalen sammankallade ombud. Rådsmötet
blef dock fåtaligt besökt och visade sig sakna all verklig auktoritet.
Rafael Leszczynski, på hvars bistånd Radziejowski räknat, hade
nyligen aflidit, och de magnater, som vågade infinna sig, bemyndigade
visserligen primas att inbjuda landtdagarna till val af ombud, men
gåfvo dem ingen ledning för de förestående öfverläggningarna.
Kardinalen trodde sig ej om att i sina universaler beteckna den
ifrågasatta riksförsamlingen såsom en laglig riksdag med rätt att fatta
giltiga beslut. Följden var, att adeln för det mesta undandrog sig
att hörsamma hans uppmaningar, och han led således fiasko i sitt
försök att uppträda såsom fredsstiftare oberoende af konung August.
För Karl XII betydde sakens utgång ingenting annat än ett nytt
bevis på kardinalens ringa inflytande och handlingskraft.
August hade emellertid besvarat dessa oppositionsansatser med
att själf utlysa ett nytt möte af senatorer och adelsombud till
Marienburg, dit han för säkerhets skull begaf sig från Thorn såsom
alltför hotadt af svenskarnes framryckning. Äfven han lyckades blott
samla omkring sig ett jämförelsevis ringa antal af republikens
ledande män. Kardinalen, som också blifvit kallad, vågade dock ej
protestera mot sammankomstens laglighet, utan ursäktade sig för sin
egen del därmed, att han icke kunde infinna sig i en stad, som
hölls besatt med en saxisk garnison. August och hans anhängare
gingo däremot mera energiskt till väga. De förklarade, att
kardinalens förfarande att på egen hand sammankalla möten strede mot
republikens stadgar, bekräftade Sandomirkonfederationen, adelns
uppbåd till fäderneslandets försvar och det svenskvänliga partiets
brännmärkning såsom riksförrädare, beslöto vidare, att en allmän riksdag
skulle sammanträda i vanlig ordning, och affärdade dessförinnan
med sin egen fullmakt fredsbeskickningen under Morsztyn till
konungen af Sverige. Den sistnämnda åtgärden innebar skenbart ett
steg tillbaka från Thornmötets oförsonliga hållning, men
beskickningen förpliktades uttryckligen att ej förhandla om landafträdelser
eller förbund mot utländske fiender, under det att konungen
berättigades att fortsätta sina bemödanden att förskaffa republiken
främmande hjälp mot Sverige. August hade således försäkrat sig om
möjligheten att hålla kriget i gång äfven å republikens vägnar.
I dessa polska partiförvecklingar spelade den påfliga
diplomatien en verksam, men tvetydig roll. För den romerska kurian, som
just nu hårdt ansattes i Italien af både Frankrike och Österrike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
