Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fältmarskalken Steinau och general Brandt vid sträfvandena att bryta
svenskarnes öfvervikt i Vestpreussen och Storpolen. Karl XII höll
Thorns ombygd besatt på ömse sidor om Weichseln, nedanför och
ofvanför staden, med spridda härafdelningar af olika styrka, som
stodo i förbindelse med hvarandra genom smärre utposter och några
bryggor öfver floden, men som på grund af ockupationsområdets
vidsträckta omfång icke kunde skyddas utåt genom omfattande
»circumvallationslinjer» enligt den dåtida belägringskonstens regler. Det
syntes därför vara en lätt sak för fienden att öfverrumpla en eller
annan af de framskjutna mindre kårerna och genom flodbryggornas
upprifning afsöndra de svenska trupperna på de särskilda
älfstränderna från hvarandra.
Från lägret vid Narew framryckte alltså saxare och littauer
emot Thorn, öfverföllo svenska förposter och uppviglade med sina
guerillaband en del af befolkningen i närbelägna småstäder.
Angreppen afvärjdes dock kraftigt, så snart förstärkningar hunno
anlända från de större afdefningarna. För att afskrämma invånarne i
den ockuperade trakten från alla resningsförsök lät konung Karl
bränna staden Nieszawa (några mil sydöst från Thorn vid venstra
Weichselstranden) och hänga dess borgare, som hjälpt till vid en
liten svensk patrulls nedsabling. Fienden måste skyndsamt draga
sig tillbaka och uppgaf sin ursprungliga plan. I förargelsen beskyllde
man kardinalen för att ha skickat förrädiska underrättelser därom
till svenska högkvarteret. Han aktade nödigt att själf genom bref
vädja till Piper och Sapieha för anklagelsens vederläggning, men
hade säkerligen intet emot att framstå såsom ett oskyldigt offer för
sin ärliga svenskvänlighet.
Emellertid samlades den saxisk-littauiska hären åter vid
Warschau och sändes därefter åt sydvest emot Rehnsköld, som hade sitt
hufvudläger nära Piotrkow (något norr om Pilica, i vojevodskapet
Sieradz), medan hans trupper för öfrigt till största delen voro
förlagda längre in i Storpolen. Men äfven på detta håll misslyckades
de fientliga öfverfallen, emedan de oordnade adelshoparna icke fingo
tillräckligt understöd af de saxiska regementena. Rehnsköld gick i
sin ordning anfallsvis till väga, men iakttog stor vaksamhet för att
ej under en alltför långt utsträckt framryckning lemna fienden
tillfälle att bakom hans rygg kasta sig öfver och spränga de
konfedererade, som planterat sitt banér i den storpolska generallandtdagens
vanliga samlingsort Sroda (nära Posen). Han hade konungens
befallning att framför allt, i nödfall med stränga medel äfven emot den
uppstudsiga befolkningen, upprätthålla respekten för de svenska
vapnen i Storpolen, där äfven åtskilliga inhemska friskaror uppträdde
för Augusts sak, i synnerhet under den djärfve partigängaren
Smigielski.
Karl XII hade tvekat att förunna de konfedererade det väpnade
understöd, hvarom de anhållit. Han ville fortfarande och så länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
