Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Penningställningen och förhållandet till utlandet 1351—1356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlat de svenska fångarne i Novgorod, beskyllande dem och deras konung
for att vara röfvare och missgerningsmän, hvilka bara ville bereda undergång
åt handeln på Novgorod och Ryssland, och att de yrkat på fångarnes
nedgörande, ja, att när en köpman förbarmat sig öfver fångarne och gifvit dem
af sina egodelar, för att skyla deras nakenhet och skaffa dem det nödvändiga
till att uppehålla lifvet, då de voro nära att förgås af hunger och törst, så
utstötte de öfriga köpmännen honom ur sitt lag, hvarpå han af ryssanfe blef
halshuggen.
Men konungens klagomål gälde äfven tyskarnes öfvermodiga och
våldsamma uppträdande i Norge och i Sverige, i synnerhet på marknadsplatserna
vid Skanör och Falsterbo. Frön till tvistigheter mellan tyskarne der och
konnngens tjenstemän saknades aldrig; de förre sökte vinna allt mera
oberoende, de senare begagnade sig af alla anledningar för att skaffa konungen
och sig inkomster. Det hade af gammalt varit vanligt, att de tyska
handt-verkare, som under den lifligaste handelstiden besökte tyskarnes läger vid de
två städerna, till konungens fogde erlade en viss penningafgift. En gång
kommo två buntmakare i träta och slagsmål och fingo till försoning gifva
fogden hvar sitt skinn. Efter detta utkräfdes ett sådant af hvar buntmakare,
liksom af andra handtverkare prof på deras arbeten. Andra fall omtalas i
städernas klagoskrifvelser. Hösten 1352 råkade köpmännen från Kampen i
strid med borgame från Stralsund, Rostock och Wismar. Våldsamheter
be-gingos, och Skånes höfvidsman herr Lars Karlsson (hvilken hade deltagit i det
iyska kriget) omfattade med glädje tillfället att erbjuda stralsundarne sin
hjelp mot den holländska hansestaden. Två år senare (i september 1354)
utbröt en strid mellan lUbeckame och stettinarne på Munkeholm invid
Falsterbo, vid hvilket tillfälle bodar brändes, den svenske fogden ihjälslogs och
hans lik uppbrändes. Denna gång var dock tyskarnes skuld så uppenbar, att
Ltlbeck och Stettin i största hast vidtogo åtgärder för att blidka alla som
hade klagomål att anföra. Huru ömtåliga förhållandena voro mellan Sverige
och hansestädema, synes bäst deraf, att under tiden mellan den 9 augusti 1352
och midsommarn 1361, hvilket år en definitiv fred afslöts, uppgjordes icke mindre
än sju stilleståndsfördrag på längre eller kortare tid. Vid de flesta använde,
konung Magnus till underhandlare sin svåger hertigen af Mecklenburg.
Emellertid spelade vid denna tid de tyska städerna allenast en birol.
Det var förhållandena till Danmark och till Mecklenburg som voro de
af-görande.
År 1350 afslöt konung Valdemar en hemlig traktat med hertig Albrekt,
genom hvilken han lofvar denne en belöning af 10 000 mark silfver, derest
han kunde sätta den danske konungen i besittning af Helsingborgs fäste.
Aldrig hade konung Valdemar uppgifvit tanken på att återfå de år 1343
af-trädda landskapen. Det var icke hans vana att känna sig bunden af
högtidligt afslutna fördrag, och med en ihärdighet, som skulle förtjena vår odelade
aktning, derest hon varit parad med ärlighet, fullföljde han sina en gång
fattade planer, med öppna handlingar och med svekfulla anslag, gång efter
( ^.ooQle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
