Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkungatidens slut. 1350—1389 - Stormännen och Erik Magnusson resa sig mot konung Magnus 1356-1359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om vi, särskildt när vi öfverskåda de sorgliga följder som denna
stormännens sträfvan framkallade, måste öfver denna sjelfviskhet uttala ett
ogillande, är det billigt att på samma gång framhålla det goda som fans hos
denna tidens stormän. Det är sällan som ett menskligt sträfvande är helt
ondt eller helt godt, och man kan derfor här uttala sin dom, utan att det
behöfver blifva ett aristokratfördömande.
Trots allt sjelfviskt maktbegär visa de svenska stormännen på konung
Magni tid en i vissa afseenden storartad kärlek till fosterlandet. Det var
stormännen som hade uppgjort planen att för Sverige vinna Halland, Skåne
och Bleking, så. att landet skulle i söder skiljas från grannarne af hafvets
våg. Det är väl sant, att .förmyndarregeringen var slutad, när den dyrbara
tillökningen vans, men kouungen var då så nyss vorden myndig, att han icke
kunde hafva tagit de nödiga förberedelserna. Ej heller var tanken att i eget
land göra eröfringar främmande för 1300-talets stormän. Med all ifver
eg-nade de sig, främst af alla herr Nils Abjörnsson, åt
uppodlingen af Sveriges nordligaste landsträckor
utmed Bottnen. Att inom sydöstra Finland utvidga
och värna det svenska väldet synes ock hafva varit
en älsklingstanke, hvilken låg i synnerhet de nära
befryndade sydsvenska båt- och bjelkeätterna om
hjer-tat. Denna stormännens ädla sträfvan har fått ett
återljnd i fru Birgittas böner och uppenbarelser från
den tid, då hon söijde öfver Sveriges olyckor.
En annan egenskap hos stormännen som är värd
vårt erkännande är deras energiska arbete för ett
be-stämdt praktiskt mål. Det förtjenstfulla, som ligger
häri, häfves icke alldeles deraf, att de medel man
använde icke sällan voro dåliga. Den aktning för det praktiska som
stormännen visade är något nytt, det är ett glädjande tecken, att när den egentliga
medeltiden begynte öfverlefva sig sjelf, skulle ett nytt och kraftigare lif
uppspira. Om än stormännens ledare i främsta rummet sökte vinna för de sina
makt och arjelfevåld, för alla andra förtryck, blef den slutliga följden af deras
sträfvanden frihet för alla.
Detta omslag i hela kulturriktningen har fått ett omisskänligt uttryck
i den svenska bearbetning af medeltidens saga om Alexander den store som
utfördes för stormanspartiets verklige höfding under en något senare tid, Bo
Jonsson — ett uttryck som visar, att man medvetet satte sig emot den
tidigare medeltidens helt naturliga, men barnsliga och i längden gagnlösa
traktan att skapa sig, oberoende af det verkliga lifvet, och till sist i strid
der-emot, en verld af drömda ideal, af konstgjorda åskådningssätt och på fri hand
konstruerade seder. Vi behöfva allenast påminna oss, huru vid århundradets
boijan den ena efter den andra af utlandets riddarromaner öfversattes på
svenska och huru de voro omtyckta just inom samhällets högsta kretsar, och
derefter läsa de första raderna i alexandersagan:
21. Herr Karl Ulfssons till
Tofta vapen (sparre).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
